Det gnistrar där ute igen. Minusgraderna har tagit över och svept bort dimman och diset, och morgonen går över i dagsljus och lägger ut för årets sista dag.

Och i morgon, nystart. Eller? Det är mycket som borde göras, speciellt med en själv; gå långa promenader, kanske kunna börja springa lite lätt framåt sommaren efter knäoperationen, sluta med chips och annat skit, dock inte kaffe, starta upp på en yogakurs kanske, ta tillbaka kontrollen.

För det går snabbt när man går över de trettiofem; kroppen backar inte upp en längre som den gjorde förr om man fuskade lite. Och jag som dessutom alltid har legat på plus, långt upp på plus, jag märker nu att det där fungerar inte längre. Kroppen städar inte upp mer. Punkt.

Därför borde jag göra allt det där jag skrev ovan, och förmodligen lite till, för att känna harmonin, lättheten i tillvaron, pulsen, slagen.

Men några löften blir det inte frågan om, jag kommer ändå att bryta dem alla, men däremot ska jag ta tag i alla bitar och jag vet att jag kommer att vara i gott slag om ett par månader, om detta råder inget tvivel.

Och skriva ska jag göra, en diktsamling ligger där hemma och blir tjockare och tjockare, en roman ligger där som en dröm inte fullt lika tjock, men dock, en början. Så visst, en nystart kanske det är trots allt, men jag ser det hellre som en fortsättning.

Nu ska vi snart äta frukost, sedan gå ner till sjön och åka skridskor med barnen, spela lite bandy, trolla lite.

Och tittar man sedan på den underbara menyn för eftermiddagen och kvällen, då inser man snart att kroppen kommer att få det jobbigt idag, mycket jobbigt..

Men i morgon, i morgon.., denna morgondag, då börjar vandringen tillbaka.

Gott Nytt År på er Alla!

Hennes långa hår

virvlar upp till storm

avstånden däri

är milslånga

så storartat

så långt ifrån

Tänk att få stjäla dina fötter

att få vara i dina kläder

Att få stå däruppe

se ut över massan

Att få uppleva

Crescendot

Från ovan

Sitter och lyssnar på Magnus Ugglas Välkommen till folkhemmet. En skiva som tog vid där Ugglas riktigt giftiga era tog slut. Hur som, han kunde fortfarande leverera texter även om musiken blev av det mer tramstrudiluttiga slaget. Låten Tjena Alena är ett lysande brutalt angrepp på Jante-Sverige och avundsjukan. Den skrevs 1984 men kunde lika gärna ha varit skriven idag, med vissa korrigeringar givetvis.

Textrad: ”Varför ska jag åka Volvo när de andra får glida i Corvette?”

MedelJante funderar och svarar: Ja, visst är det för jävligt, att jag ska vara hänvisad till en svenssonbil när mannen runt hörnet kör Corvette. Undrar vad han har begått för brott för att tjäna ihop till den?

Textrad: ”Varför ska jag vara svenskfödd och inte en lycklig amerikan?”

MedelJante funderar och svarar: Säg det. Hade jag bott i det där landet Over there hade jag tamejfan lyckats, där finns förutsättningarna, min talang och ambition hade fått växa och låtit sig dominera hela min omgivning. Sverige är för litet för mig. Men bara för mig.

Textrad: ”Aj, aj, aj, aj, aj, aj lilla jag är bara advokat, och grannen diplomat?”

MedelJante funderar och svarar: Olika falla ödets lotter. Vad fan har han gjort för att glida upp bland de män som styr världens öden? Visst, han har högre lön, men rör sig med idioter, bara idioter kommer dit, man kan till och med prata sig dit upp idag, det är säkert! Dessutom har jag en snyggare fru och får säkert knulla oftare.

Textrad: ”bara ha turbo, rolex, sportbåt och villa med altan, då andra har slott och eget plan”.

MedelJante funderar och svarar: De har väl ärvt sig till skiten. Hade inte min farfarsfar försupit sig och spelat bort sin förmögenhet på hasardspel hade jag suttit där själv. Och min farfarsfar hade ärligt tjänat ihop sina slantar. Men fan va löjligt med eget plan. Hahaha! Parodi fan!

MedelJante trummar vidare: Tror att de är nåt. Ha!

Den manliga våldsgenen finns där

den lyser upp hos vissa stackare

"krigaren från forna tider"

Men idag saknas en arena för dessa män

lik förbannat måste de sorteras in

i det här samhället

Ljud av krossat glas och kras av

mänskliga ben ljuder 

över våra gator 

Svartmålade med tragik

och med smak av blod

Så här gammal har jag aldrig varit. Dagarna sveper fram, kommer över en utan att man hinner undan, utan att man hinner spänna fast sig. Man dras med, slirar runt, parerar, men lyckas aldrig nå ifatt, man kommer alltid för sent.

Förr var jag alltid i tid, till och med före tiden, ett år räckte nästan till, det var så man uppfattade det. Men nu är åren kortare än så. Vari ligger rättvisan i detta konstaterande?

Det är ju nu jag behöver tiden, alla timmar, alla minuter, så jag hinner ta på dem, forma dem, lägga in mitt liv i dem, lägga in mina nära och kära i dem, singla ut sextio minuter och se om de ryms inom en timme. Ännu ett försök.

Jag vill klättra ut ur Karriärskarusellen, jag vill leva, inte bara överleva. Har bestämt mig för att inte jaga något som inte finns, inse att det någon gång får vara nog.

Pengar och prylar, köpfester och meningslösa karriärer står där utanför och pockar på min uppmärksamhet, de vill locka in mig till sig, göra mig till en av dem, göra mig till slav under begäret och krympa mina månader och år. 

Men de kommer aldrig att få mig. Tiden ska få mig istället. NI ska få mig.

 Vinterkort

Jag går ut på tunn tunn is, ett par meter till höger om bryggan, ett par meter ut. Här badade jag i somras när värmen låg som tyngst över sjön, men nu kyla, inte extrem alls, men kyla, och en is på kanske fem sex centimeter.

Det är som att gå på vatten, det är klart nedåt, helt genomskinligt och kärnisen bär. Jag tar ett par steg till, kommer ut på djupet, och känslan är svindlande, en form av höjdrädsla går genom kroppen sekundsnabbt, men avtar lika fort.

Jag går tillbaka och ställer mig på bryggan och tittar ut över sjön, den är spegelblank, gnistrande och imponerande.

Och jag funderar över varför jag inte tog med mig skridskorna.

Gnistrande skön söndag utanför, och innanför väggarna förbereder vi adventsfika för våra vänner. Eftersom vi alltid har varit "smidiga" av oss så har vi satt upp drop-in från 14.00 till 17.30, så att gästerna kan komma och gå lite som de tycker.

När jag nu kollar på listan har vi bjudit in 18 vuxna och 11 barn.. Ja, och nu bor vi ju inte direkt på någon herrgård eller slott, utan lever våra dagar i en liten "våning" på närmare 80 kvadrat en bit från city.

Men hur som, det primära är att de kommer, att de tycker om det och att det blir en trevlig eftermiddag.

Sedan om det blir på stående fot eller inte, ja, vad skulle väl det göra?