Torsdag, veckan börjar lida mot sitt slut. På lördag åker vi upp till Sälen och en meter snö; vinter, hög luft. En vecka att fylla på depåerna, suga in näring igen.

   Sedan väntar Företagsrocken 2008 på Heartbreak i Gälve, staden med det största stockholmskomplexet i Sverige, men även staden med sveriges bästa hockeylag. Och, för att vara lite lokalpatriotisk, ett hyfsat fotbollslag.. En gång i tiden hade de även den bästa och största skivbutiken norr om Dalälven, Skivbutiken, men den är en smula på bordet nu, liksom de flesta andra skivaffärerna i detta land.

   Hur som, den 15:e februari äntrar vi staden, en fredag, för att göra upp med Pappers 3:an och Kriminalvården om en plats i finalen den 25 april. Pappers 3:an, "Krimlovården".. det blir nåt att bita i.

   Lite allvar, mycket ploj, en kul grej. Men som vi sade, lärare som vi är allihopa, det är inte att deltaga som är viktigt, utan att vinna. Så sant så sant. Vi kommer att rocka to the dawn...

   Här ute är snön borta, den låg i drygt ett dygn, men låt det va. Åtminstonen en vecka till. Snö vill jag fortfarande ha, februari ut, en bit in i mars, sedan får våren ta över, svepa in tina upp våra vilsna och "frusna" själar.

   Ingen blogg på en vecka heller. Ha det gott.

När jag var yngre tillhörde jag vinden

Jag parerade samhället

avigt elegant

Nu är jag nere på marken

och möter sanningen

Jag äger mina vägar

på ett helt

annat sätt 

Och tillbringar mer tid

än någonsin 

Uppe i det blå

I drömmen var det någon som tog dem ifrån mig

Jag kände den enorma smärtans kraft bubbla upp

den ockuperade mig centimeter för centimeter 

Allt annat av värde rann ur mig

gjorde mig innehållslös

Jag kände hur jag bit för bit

blev omänsklig

I jakten på det som för alltid

 var förlorat

Hon tittar sig i spegeln

allt berört runtomkring

Och rösterna runtom

är välbekanta

aviga toner

Hon skriker efter

själsfränder

Letar efter ett

eget hem

I sitt eget

hus

Sen timme, klockan tickar mot 00.01 Mörkret vilar kompakt i rummen, men mitt ansikte i vitt framför bildskärmen. Utanför rasar stormen som inte längre är någon storm, det börjar lugna ner sig, men det susar fortfarande runt fönsterkarmarna, viner och tar i.

   Hade tänkt lägga mig och låta mig sövas av blåstens piskande där utanför, men som sagt, det har lugnat ner sig. Stormen har bedarrat betänkligt de senaste timmarna, jag får nöja mig med det som är.

   Dessutom fick det här ovädret inget namn; norska Meteoroligisk Institutt ansåg att det inte var extremt nog. Så det blev ingen Reidun, Edda, Hårek eller Gudrun den här gången. Och vad spelar det egentligen för roll? Hur som, trött är jag och bädden ska snart intas.

Men en sak till bara innan jag stänger ner här; vad är det för patetiskt idiotiska "moves" alla rappare håller på med? Det där med att armarna hela tiden ska spela framför kroppen likt en drogad bläckfisk med diagnos.

   Det måste vara någonting som gått förlorat på vägen där.

Allt jag ser

allt jag känner

allt jag uppfattar

Vinden

som tar med sig

regnet ner

bilen som närmar

sig city

mardrömmen som

tynar bort

Allting är Avstånd 

Projicerar så en bild

uppe vid torget

jag fixerar henne på

fyra meters håll 

Sedan försvinner hon

runt hörnet

Och avståndet

blir oändligt

Jag står på en avsats fjorton meter upp i luften. Ett golv av stål under mina fötter, sedan framför mig linor, rep, ringar, linbanor, stockar, avsatser, hängbroar. På marken fyra människor, alla tittar uppåt.

   En av dem skriker åt mig att koppla på säkerhetslinan. Men jag tänker inte göra det; ”det här är en höghöjdsbana, inte en säkerhetslinabana”. Jag tittar kort ner i mina handflator, känner, de är inte svettiga, men kalla, det gör mig lite förvånad.

   Jag tittar upp, blickar framåt, sluter ögonen och tar första steget ut på repet, vänster hand på repet ovanför. Fjorton meter upp i luften. Jag hör skrik långt borta, men snart är det bara jag, jag och fjorton meter upp i luften.

   Jag klarar de första två delarna över repet och genom ringarna utan problem. Nere på marken ser jag flaxande armar, desperata ansikten. Ny fokusering och vidare. Linbanan känns i magen, och jag landar på andra sidan vattnet och dess avsats precis som jag förutspådde.

   Lugnt och metodiskt tar jag mig vidare över stockar, rep i olika formationer och hängbron utan skyddsräcke. Till slut har jag nått fram till den sista utmaningen; hoppet. Hur lång tid som passerat har jag ingen uppfattning om; sekunder, minuter, timmar?

   Sirener i periferin distraherar mig, någon skriker ”gör det inte”! det låter desperat, men jag lyckas till slut koppla bort marken igen. Andas.

   Hur långt i centimeter det är mellan de där två avslutande avsatserna har jag ingen aning om, vad lutningen i grader är mellan dem är okänt. Men det är långt, ser öppet ut. Jag ska dit över, inte för att bevisa någon, men bara för att jag kan.

   Jag låter det gå fort, jag har fokuseringen och jag sätter i höger fot, blundar och sedan landar jag på andra sidan, vänster fot först med kroppen lutad lätt framåt. Samlar så balans och tittar ut över den spegelblanka sjön som ligger åt väster till, andas ut och går vidare mot slutstationen; att falla ner i nätet.

   Men för mig är allting över.

Klockan passerar 07.08 när jag äntrar mörkret och duggregnet, som vilken cyniker som helst noterar jag tillståndet, och viker av mot busshållplatsen. Jag sätter mig långt fram vänd mot bakrutan, och följaktligen har jag de flesta människor vända mot mig.

Det är en sorgligt bedrövlig syn som möter mig; tomma blickar utan liv, andningar som knappt orkar ta upp syre, det är Lågenergi utan dess like.

   För att försöka bryta igenom den kompakta antipatin som råder, fångar jag en medelålders mans ögon och singlar iväg ett leende. Inte med en min visar mannen att han mottagit min öppnande gest, hans ögon förblir tomma, och jag är säker på att det enda han vill i just detta ögonblick, det är att skjuta mig. Rakt av. Jag menar; vem fan är jag att sitta och le i det årstidslösa landet Sverige en onsdagsmorgon strax efter klockan sju?

   Tanken slår mig; vad är detta för nåt, så här kan vi inte ha det, vi måste väl ändå försöka, briljera lite, flytta fram positionerna, försöka visa någon form av värdighet. Vid torget går så dessa tomma blickar av bussen, och det är som om alla är på väg mot sin egen begravning.

   Men det är vi inte. Verkligheten berättar något annat.