Alla inlägg under februari 2008

Av magnus thorn - 28 februari 2008 18:43


morgonsolen strippade av stadens skuggor

husen gick från svart till mosaik

.. och himlen sedan


kall som stål


därinne tog jag fäste på dina ögon

och sög in så djupt

jag bad dig topprida min själ


och visa mig vägen ut

Av magnus thorn - 27 februari 2008 20:35


I förrgår, mitt i vintern, gick jag in genom dörren från våren, morgonen efter stod jag där med hösten runtomkring mig, regnet tungt, tätt och kyligt. Obehagligt. Februari 2008.

   Idag har vädret upphört, det har blivit ett tillstånd igen, nederbörd i ett sträck, dygnsregn, och då förstår ni att det har gått för långt, att det har passerat gränsen. Igen.

   Detta land, eller åtminstone halva, har förlorat en årstid, vi har tre numera, inte fyra, det är så sant så sant, om du inte tror mig kom hit för att se efter, läs mina noter, mina noteringar, titta ut genom mitt fönster.

   På TV:n rullar klass 9.A vidare. "Elitlärarna" har tagit plats i våra vardagsrum. SvD tror på fullt allvar att detta är lösningen på skolans problem, de problem som Jan Björklund demoniserat och förstorat och som media dränker oss med, men de har fel, så otroligt fel. De har inte begripit någonting av den komplexa verklighet vi möter i skolan varje dag. Och jag tycker att det är pinsamt sorgligt.

   Hur som, tillståndet utanför ligger fast som berg. På andra sidan fältet ser jag höghusen som sockerbitar, fyllda med hundratals lysdioder. Himlen är gråblå, mot horisonten till svart, och det är kompakt det som vilar över oss, tungt, som om ingenting skulle råda bot på tillståndet. Det tillståndet.

   Som om solen inte fanns.

Av magnus thorn - 25 februari 2008 16:18


Solen ligger lågt vid sexton. På väg hem efter en ordinär måndag, efter tre dagar utan fast telefoni och Internet; sviter efter "stormen". Kan inte säga att jag känt mig särskilt drabbad, mer än att jag är uppretad på leverantören; jag har betalt för att det ska fungera, då ska det fungera också. Varken mer eller mindre. Det måste väl ändå få blåsa lite?

   Med våren (eller är det höst fortfarande?) kommer tankarna. Har varit på samma ställe i sex år nu, har aldrig någonsin varit längre tid på en arbetsplats förr. Det börjar krypa i mig, jag letar vägar ut. Jag vill inte fastna i det där rummet, bli en del av väggarna, en del av institutionen. Det skrämmer mig; jag är rädd att den kommer att göra mig bitter med åren. Och det är något jag aldrig haft några som helst planer på.

   I övrigt, som solen här utanför; lågt liv. Har börjat om igen, ska sakta men säkert äta mig tillbaka, bygga upp tillvaron till oanade höjder, och det ska gå sakta, ingen panik, ingen stress, bara lågt liv, hela tiden, genom våren in i sommaren.  

   I rummet intill ligger S och lyssnar på Magnus Uggla anno 1978. Jag vet inte om det är lågt liv, men det framkallar i vart fall ett leende på mina läppar.

  

  

  


Av magnus thorn - 21 februari 2008 09:37


Det var den där morgonen

när jag landade

under trädet


Den ena vingen låg över

min vänstra axel

helt ur led


Du kom springande över ängen

viftandes med armarna

och händerna


- Du kan inte vara klok! skrek du

och dina kinder sen..

heta som eld


Hon frågade varför och hur

om det bara var för

hennes skull


Men jag sa att det här

var för ingens skull


"bara en möjlighet att göra en vacker tavla"

Av magnus thorn - 19 februari 2008 13:54


Det känns som om jag blivit lämnad på en ö. Det bor många människor här, tusentals, kanske miljontals. Men det känns som om jag är ganska ensam, ingen här verkar ta till sig verkligheten annat än genom förbrukade röster och sensationslysten media. Demokratin här är så inarbetad, så självklar att ingen längre funderar över vilka vägar den tar. Det är något sorgligt som vilar här, som om det redan skulle vara försent, som om ingenting längre spelade någon roll.

   Jag funderar på om det finns några som skulle kunna bygga en bro, som skulle ta oss över till andra sidan, någon som åtminstone skulle kunna läsa sig till det.

   Jag är beredd att bidra med mitt, jag har allt klart för mig. Men runtomkring mig snurrar hjulen fortare, allt går runt runt och ingen tar någon notis om mig där jag står och inväntar uppvaknandet. Är det ingen som ser mig?

   Men jag förblir ensam där vid kajen. Det slår mig att det kanske bara är jag som har sett igenom alltihopa, som har sanningen. Den där tanken gör mig förvirrad, jag bor ju här, jag till och med trivs med livet, men ändå är jag en främling, jag står utanför och ser på.

   Jag tittar bort mot horisonten, havet ligger blankt framför mig. Jag väntar på stormen som ska rulla in någon gång efter midnatt. Jag kommer att stå här då också, ta emot, stålsätta mig, göra mig moståndskraftig, öka hårdheten. Allt för att överleva.

   Jag går med obestämda kliv upp mot centrum, blickarna jag möter skvallrar om allt mellan himmel och jord. Kanske är det jag som är lurad, jag som är den felande länken, distraktionen här på ön?

   Men jag har svårt att tro det. När jag stänger dörren om mig hör jag åskan mullra långt där borta över havet.

   Dovt, myckekt dovt.

Av magnus thorn - 18 februari 2008 13:32



I fredags stegade vi in på Heartbreak Hotel i Gävle för att delta i "Arbetsrocken 2008"; ett gäng lärare direkt tagna ur "Den svenska flumskolan".. (Tack Jan "elit" Björklund för "inspirationen"..)

   När vi stegade ut mot bussen sju timmar senare, berusade av galenskap och gott sällskap, hade vi vunnit deltävling 1 och kvalificerat oss för final den 25 april!

   Med detta underbara gäng är det svårt att misslyckas; Tack ska ni ha alla!


Annars skrivkramp, skrivtorka eller vad man väljer att kalla det för.. Så jag njuter lite av sportlovet istället. Inte helt fel det heller!

                                          

Allas vår frälsare.

Av magnus thorn - 13 februari 2008 18:44


ser en film i det tomma snöfallet

så flyktigt så lätt

därinne pågår en kamp

för att få allt på fötter

för att få allt att fungera igen

det är deformerade linjer

suddiga avtryck

allt är så fullständigt osannolikt

att det bara måste ha sin grund

i verkligheten

Av magnus thorn - 11 februari 2008 08:04


Hovet Stockholm, en grå kväll i februari. Med vilka andra långlivade band som helst hade det här kunnat vara en smärtsam kväll, en pinsam historia man helst hade velat glömma. Men det här är ingen sådan kväll. Redan i inledande Open svämmar tårkanalerna över, och det är startskottet för en briljant, rå, kantig och magnifik uppvisning på drygt tre timmar.

   The Cure har varit husgudar hemma hos mig länge nu. De färgade mitt hår svart på 80-talet, la på kajal under mina ögon och klädde mig i skjortor om lager av tre. De fick en att ta bilen till Stockholm enkom för att köpa en av dessa skjortor, och i bilen givetvis en egenkomponerad Curetejp i bandaren. De har färgat min själ inte bara svart utan i regnbågens alla möjliga färger, och det är så den här kvällen känns; svart i botten blandat med färgklickar nonchalant utspottade över scengolvet och det (nästan) fullsatta Hovet.

   Robert Smith rör sig som sig bör; buttert avigt i, som alltid, alldeles för stora skor.. I avsaknad av syntar rullar Robert och Porl Thompson upp slingorna via gitarrer och det fungerar frapperande bra, även om det valet gör att låtar som Plainsong och The same deep water as you lämnas utanför spellistan. Men det är förlåtet en sådan här kväll.

   Efter en och en halv timme och den fullständigt magnifika The Kiss är jag golvad. Igen. Shake dog Shake levereras i samma veva, och jag sitter där på rad 19 med ett leende på mina läppar. Ett gäng örhängen som M, Granding Halt och How beautiful you are... visar inte bara upp en bred sida av bandet, utan en energi och perfektion som i mångt och mycket saknar motstycke på dagens slumrande musikscen. Det är befriande bra, stundtals en nästan chockartad känsla.

   Avslutningen med 10:15 saturday night, Jumping someone else´s train och klockrena Killing an arab är stor konst. Jag står upp under de avslutande tonerna, och jag känner att jag skulle vilja vara större, jag skulle vilja lyfta taket på arenan och applådera hela denna kväll ut över den svarta huvudstadens gator och torg.

   Tre timmar är över och förbi. Tre timmar som gärna hade kunnat få vara natten lång.

   Sedan missade vi sista tåget hem. Men vad gjorde väl det en natt som denna?


Jumping someone else´s bus, eller?


Setlist                                                  
                


Foto: Maja Suslin/Scanpix

Presentation

Omröstning

Vilken roman är Ulf Lundells bästa?
 Jack
 Saknaden
 Värmen
 Sömnen
 Kyssen
 Tårpilen
 En varg söker sin flock
 Hjärtats ljus
 Vinter i paradiset
 Frukost på en annan planet
 Friheten
 Vädermannen

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
<<< Februari 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards