Alla inlägg under mars 2008

Av magnus thorn - 28 mars 2008 08:30


Jag har storhetsvansinne. Fick det redan som barn. Från det att jag lärde känna den här världens själ, har jag brunnit av iver att få göra mig själv odödlig. Det har varit som eld i mina vener, en kraft jag inte kunnat motstå.

   När det väl gick upp för mig hur mekanismerna som styr vår värld fungerar, bestämde jag mig för att ta allt från andra hållet; snabba löp och sekundstrålkastare har aldrig varit min melodi. Jag har heller aldrig begripit varför vi tillåter idioter att styra våra samhällen, år ut och år in, från tid till nästa. Men det där är egentligen en helt annan sak.

   Nå, ni som känner mig, och ser man till hur många människor det faktiskt bor på denna jord, är ni väldigt få. Det är med andra ord många som har ett stort ögonblick kvar att se fram emot. Men ni andra, nästan alla, ni känner till att jag skrivit en bok, visserligen gett ut den på eget förlag, men dock, en bok har jag skrivit. Drygt hundra sidor, obestämbar klassificering. Ingen har gett uttryck för att det är ett litterärt storverk. Än. Jag är inte ens själv säker på den saken. Men nästan.

   Därför har jag bestämt mig för att gräva ner boken, på tre olika platser i detta avlånga land som kallas för Sverige. Ingen plats är slumpvist utvald, allt är noga uttänkt med geologiska och statsvetenskapliga erfarenheter och framtida beräkningar som grund; helt enkelt de platser där folk kommer att bearbeta jorden och exploatera de specifika områdena om sisådär tre- fyrahundra år. Böckerna kommer att omslutas av ultrasäkert material, vilket vill jag inte avslöja här och nu, det skulle kunna spoliera hela min idé, och faktiskt göra mig bortglömd istället för odödlig.

   Jag dristade mig dessutom till att söka EU-bidrag för ändamålet, men de jävlarna avslog min ansökan helt utan motivering. Det blir till att tänka om där.

   Hur som, i en värld där allting kommer att brinna upp, där meningslösa karriärer kommer att försvinna som tomtebloss i vinternatten, där kommer min bok en dag att se sitt ljus, och förundra de människor som då vandrar våra marker. Magnus Thorns bok Krossat porslin kommer att få en plats på den dammiga hyllan, där, Bland bibeln och Koranen, de enda böcker som paradoxalt nog lyckades överleva Idiotismens tidevarv.

   Själv kommer jag då att sitta på Gud faders högra sida, och titta ner på framtidens samhällen, och minnas våra.

   Ja, och jag visste väl det. Att du har räknat ut det hela redan, du anade det hela tiden, eller hur?....

  

   Och kom nu inte och säg att det är JAG som är galen.

Av magnus thorn - 27 mars 2008 10:58


Det är i gryningens timme, och jag kommer gående genom Stadsparken. Lummigt, grönt och fuktigt svalt ute. Någonstans runt plus tretton. Himlen ovanför är oskyldigt blå och naiv, den brukar vara det den här tiden på dygnet. I träden sjunger fåglarna opp för ännu en dag på estraden.

   Vid kajen efter Östra Ågatan ligger M/S Sjösala stilla i det djupblå vattnet. Jag minns en gång för många år sedan när vi abonnerade fartyget och for iväg till Krusenbergs Herrgård efter Mälarens strand. Herrgården, med anor från 1600-talet, kallas ibland för ”kvinnornas herresäte”. Jag minns att jag åt Sotad oxfilé med balsamicosky och råstekt sparris. Det var mycket vin, mycket prat, mycket glädje. Vi var åtta stycken den där gången, alla på toppen av piedestalen, alla med vetskapen om att hela världen var vår. Ingen i sällskapet var kvinna.  

   Det där var en annan tid, i en annan värld. Vart den tog vägen har jag ingen aning om. Jag stannar till på Islandsbron, lutar mig mot relingen och ser ut över ån, fångar restaurangen på vänster sida, en grekisk. Det kommer kyliga vindar, och bakom mig en tjutande ambulans på väg mot Akademiska. Tillsammans bryter de magin.   

   Jag vänder upp i riktning mot slottet, det var ju det som var själva målet med den här tidiga morgonvandringen. Det är en magnifik utsikt som bjuds, och där uppe på Kasåsens höjd kan man känna historiens vingslag som en lätt rysning in efter underarmen. Kanonerna runt omkring mig vittnar om Gustav Vasas maktlystnad och utmaning mot kyrkans ställning i dåtidens 1500-talssverige. Idag kan man inte ens känna lukten av krut i de gamla kolosserna.   

   Trots att jag noggrant spanat efter dig ner mot slottsbacken, så överraskar du mig genom att obemärkt komma emot mig bakifrån, och blåsa mig lätt i nacken. Du skrattar till och lägger din scarf för mina ögon, och för en sekund håller jag på att tappa balansen. Som två nyförälskade tumlar vi runt kring Gunillaklockan, innan jag slutligen får tag om dina armar och fångar dig mot klockstapeln, trycker fast dig. Jag ser in i dina ögon och vi kysser varandra intensivt, och det smakar sött om dina läppar, du ler, retas med tungan, fångar min hand till din kappa ovan ditt bröst, och skjuter dig så slutligen ifrån mig.   

   Vi ser på varandra där i morgonsolen, och jag försöker förstå hur vi hamnade här, du och jag. Och du är vacker, så vacker. Klädd i svart, och ditt hår rufsigt av vinden, din hållning så säker, så perfekt. Det skulle ha kunnat vara en film, en bok, en tavla, men det är verklighet; nutid.  

   Vi bestämmer oss för att gå ner till City och äta frukost. Vi hasar oss ner för branterna, och vi får hjälpas åt för att inte falla. Väl inne i värmen igen och med frukosten på bordet, kommer så den oundvikliga frågan:

   – Varför lämnade du mig då? Vad var det egentligen som hände där på Krusenbergs?


To be continued..

Av magnus thorn - 26 mars 2008 19:12


Jag vill få tag på det där igen


luften som vibrerar

svetten i pannan

blodet som stormar


känslan av att ännu en gång


få brinna upp framför scenen



(Bild: Turnéaffisch Imperiet 1988)

Av magnus thorn - 26 mars 2008 09:08


Det är morgon i staden. Utanför vindpiskas träden, snön ligger lite här och där, som en felplacerad tunn vit matta. Minus tre.

   I bakgrunden hör jag Lillefot från TV:n, uppfostringsmaskinen, mina små ligger i soffan, susar, vi ska snart ut i skogen, ut i naturreservatet, ut, eller snarare bort från stadens puls, stadens närvaro, sätta våra fötter på ursprunget, på det som verkligen är äkta, på det som smakar jord.

   Den här staden, Sveriges fjärde, är underbar på många sätt, den är min, jag kan känna det, det är hur tydligt som helst. Dock, jag äger den inte. Men, den är min. 

   Hur som, idag vill jag bort, jag vill inte vara i någon stad överhuvudtaget, städer kan trötta ut en, vara påträngande, som en stor koloss du aldrig blir av med, som en vän som aldrig inser när det är dags att gå hem.

   Ovanför kommer ett plan på väg mot Arlanda, jag hör det dova ljudet från jättemotorerna, jag ser hur det glimmar i reflexerna från solen, jag ser hur det försvinner bortom trädtopparna. Och jag vet att det aldrig kommer att lämna mig.

   Det där om att alltid vara på väg.

Av magnus thorn - 25 mars 2008 09:27


Jag hade under mycket lång tid, på avstånd, sett hur hon balanserade på rakbladets sylvassa stål. Hon var liksom törnad i kanten, stukad, men hon bar upp allt det där med rak rygg och fast blå blick. Långt där uppe.

   Men hur det än var kunde jag inte se bort från det svarta sot som omgav henne, hon blev grå mitt i all färg och suddig i konturerna.

   Sen var det stålet..., kallt som is, gnistrande, farligt, utmanande! Där gick hon, från tidigt morgon till nattens sena timmar, vankandes av och an, fram och åter. Från tid till tid.

   Det var som om jag bara väntade på att allt skulle explodera, att allt skulle upplösas i en orgie av sprakande stjärnor och fallande neoner, att hon sedan skulle ta mark och sönderdelas på den heta asfalten, att hon skulle mjukna och bli... människa igen.

   Men det där hände aldrig. Hon behöll sin energi och jag förstod med tiden att hon hade gjort det till en konstart, hennes alldeles egna, att hon aldrig planerat att stiga av, att hon älskade det där stålet till bristningsgränsen, att hon höll fast med låst mjuk hand.

  

   Att det egentligen var jag som borde klivit upp.

Av magnus thorn - 22 mars 2008 09:37


utanför knakar det kallt

jag ser ett löv i frost

dölja en hemlighet


någonting där under

blir för tungt


det faller sakta

så sakta

 ner


landar tar mark


och kraven om att avslöja

en sanning försvinner


någons blick lyfts upp

och axlarna blir

lätta

Av magnus thorn - 20 mars 2008 14:55


Idag skakade jag hand med en 81-årig man. Ett handslag mellan två män, men mellan två skilda livsöden.

   Denne man har överlevt nio koncentrationsläger och förintelseläger under det andra världskriget. Han har sett sin familj försvinna, en efter en, han har sett tyska vakter slita spädbarn mitt uti, som vilken rå kycling som helst, han har sett tyska soldater skjuta prick, torterat, mördat, misshandlat och förnedrat människor som du och jag, männsikor av kött och blod. Som en teater, som ett skådespel.

   Denne mans händer har fastnat i taggtråd, letat fäste i lervälling, slitit bark från träden för att få något att äta, famlat på tyska soldaters nyputsade stövlar för att be om nåd, för att få stopp på mardrömmen.

  Men mardrömmen tog aldrig slut. Varje natt, varje dag förföljer de honom, vart han än går, vart han än är. Han kommer aldrig att bli fri. Han fick dock en livslång lycka och egen familj, men mardrömmarna kommer aldrig att lämna honom.

   Jag skakade hand med svart historia idag. Det största handslag jag någonsin upplevt.

Av magnus thorn - 17 mars 2008 18:18


Jag träffade på dig bortom vattenfallet, du satt där i det fantastiska dånet på en plats där regnbågen både börjar och slutar. Jag hade aldrig varit med om ett sådant ljus förr, det bländade mig och ditt gnistrande hår skickade reflexer mot mina ömma ögon. Samtidigt var det en sådan rymd där, hög luft, fuktigt och vått under de gröna trädkronorna.

   Där satt du när jag kom fram. Jag hade gått i flera mil den där dagen och jag kunde inte tro mina ögon när jag sakta gick in i ljussalen. Fallet var övermäktigt allt annat jag tidigare skådat, en storartad syn. Vi såg på varandra ett kort tag innan du reste dig och kom emot mig. Du pratade inte mitt språk, men jag förstod ändå vartenda ord som du sa.

   Du berättade att du hade klättrat upp för hela den vänstra sidan, bara genom att använda dina händer och fötter. Du hade vilat på en avsats ett par hundra meter upp, men sedan tagit resten i en etapp. Du visade mig dina handflator och det lyste om dem, det var en kraft där som fick mig att avvakta en aning, men samtidigt trollband de mig, de fick mig att vilja ha mera, jag ville att du skulle röra vid mig, hela mig.

   Beskrivningen sedan, av hur du kastade dig ut med armarna utsträckta och kroppen spänd som en båge, fick mig att dra efter andan. Jag kunde se dig falla hundratals meter ner mot ytan, det var så tydligt, så klart, så fulländat vackert. Och hur du flera minuter senare kom upp med ögonen slutna, din mun kippandes efter syre, hur du fylldes igen, hur du åter tog plats i omloppet igen.

   Jag backade ett par meter och synade dig från topp till tå. Jag sträckte ut mina händer, nickade mot dig, rörde mina läppar nästan omärkligt. Där och då visste jag att jag hade upplevt det största av ögonblick, crescendot.

   Jag ville aldrig mer släppa dig med blicken.

Presentation

Omröstning

Vilken roman är Ulf Lundells bästa?
 Jack
 Saknaden
 Värmen
 Sömnen
 Kyssen
 Tårpilen
 En varg söker sin flock
 Hjärtats ljus
 Vinter i paradiset
 Frukost på en annan planet
 Friheten
 Vädermannen

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5 6 7 8
9
10 11 12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26 27 28
29
30
31
<<< Mars 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards