Idag hände något. Mitt emot mig på bussen satt en gammal man och tittade ut genom fönstret. Vi väntade båda på avfärd från City. Klockan strax efter två. Han hade nästan vitt hår, var fårad i ansiktet, med en hälsosam solbränna och rak i sin kropp. Hans händer vittnade om ett liv fyllt av kroppsarbete. En till synes välmående gammal man, om det inte hade varit för att han såg så sorgmodig ut.

   Jag försökte att få ögonkontakt med honom, men han fortsatte att se ut över torget, med en blick som fått nog, som inte ville vara med längre. Jag fastnade liksom där, och upptäckte samtidigt något mycket märkligt; jag kunde läsa den gamle mannens tankar.

   Han funderade på vart allt hade tagit vägen. All gemenskap, all värme. Allt det där som människor gjorde tillsammans förr, som man gjorde för varandra. Glädjen över att känna kärlek, glädjen över att få uppskattning, att få något tillbaka. Det där var borta nu.

   Han såg ett myller av människor utanför, skenande karriärer, vandrande identitetsprojekt, en egokyla som var påtaglig. Han kunde inte förstå när allt det där hände, men nu var det i vart fall borta. Och han var mitt i det nya, vare sig han ville det eller inte. Det enda han hade kvar var naturen; skogen, havet, vidderna. Men också det höll de på att ta ifrån honom.

   Han slöt ögonen, han tänkte på sitt liv som passerade revy. Trots allt var han nöjd, han såg sig inte som skyldig, han var inte en del av det där. Han behövde inte känna någon skuld eller ha dåligt samvete. Han hade bidragit, lagt sina röster och fullgjort sina plikter. Kanske borde han ha varit mer vaksam, sett igenom allting. Men det är lätt att vara efterklok.

   När den gamle mannen sedan klev av bussen, var det som om han vände sig om, fast han redan var ute på trottoaren, han nickade mot mig och hans läppar gjorde ord:

   - Allting stämmer unge man. Lova mig att aldrig ge upp, släpp inte taget, var stark. Ge de jävlarna.

   Sedan var han försvunnen, som bortblåst.

   Uppslukad av jorden.

 

Amazonen

22 maj 2008 17:45

Ja ibland dyker de upp.

http://josefin.thorn.blogspot.com

 

Magnus

22 maj 2008 19:13

Amazonen: Precis. De bara sitter där. Som monument över år som gått.

http://thorn.bloggagratis.se

 

jonken

22 maj 2008 19:24

Underbart Skrivet!

Vi gör det nu,går ut och ger dom jävlarna!

Alle man ombord!

 

Magnus

22 maj 2008 20:09

Jonken: Full fart framåt!

http://den här

 

uno

22 maj 2008 22:03

hitta rätt lätt enkelt är
komplicerat och dubbelt, trippelt
mer försöken är enkla nog
för ett barn...

http://metrobloggen.se/uno

 

Marcus

23 maj 2008 22:25

Det är som om de inte tillhör denna världen, inte längre.

Jag hoppas du får en fin helg Magnus! Snart sommarlov :-)

http://blogg.aftonbladet.se/4602

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    http://thorn-kugghjulsmannen.blogspot.com/        

  En dag, 080523   Det tornar upp sig bortom Hågadalen. Norröver klarblått. En kollision är att vänta, två fronter som får göra upp, släppa sina krafter fria och spela ut allt de har. Det kan bli ett vackert skådespel. Som i en bok av Ulf Lundell.   ...

    jag stod och såg påregistrerade varjedetalj  kunde dra linjernamellan punkterna  ta på intensiteten ...

  Jag står ovan hundra och sträcker ut. Mina ögon är slutna, jag andas sakta,... sakta,... sakta, för att liksom låta det komma till mig. Framför mig ligger allt det där som jag byggt upp, alla bilder i färg som jag har samlat på mig genom åren.    ...

  kilometer av orörd hud så len så onåbar   och utflödet sedan av allt den födde   du vajade deltaslö på ängen   som fingrar på min rygg ...