Idag hände något. Mitt emot mig på bussen satt en gammal man och tittade ut genom fönstret. Vi väntade båda på avfärd från City. Klockan strax efter två. Han hade nästan vitt hår, var fårad i ansiktet, med en hälsosam solbränna och rak i sin kropp. Hans händer vittnade om ett liv fyllt av kroppsarbete. En till synes välmående gammal man, om det inte hade varit för att han såg så sorgmodig ut.

   Jag försökte att få ögonkontakt med honom, men han fortsatte att se ut över torget, med en blick som fått nog, som inte ville vara med längre. Jag fastnade liksom där, och upptäckte samtidigt något mycket märkligt; jag kunde läsa den gamle mannens tankar.

   Han funderade på vart allt hade tagit vägen. All gemenskap, all värme. Allt det där som människor gjorde tillsammans förr, som man gjorde för varandra. Glädjen över att känna kärlek, glädjen över att få uppskattning, att få något tillbaka. Det där var borta nu.

   Han såg ett myller av människor utanför, skenande karriärer, vandrande identitetsprojekt, en egokyla som var påtaglig. Han kunde inte förstå när allt det där hände, men nu var det i vart fall borta. Och han var mitt i det nya, vare sig han ville det eller inte. Det enda han hade kvar var naturen; skogen, havet, vidderna. Men också det höll de på att ta ifrån honom.

   Han slöt ögonen, han tänkte på sitt liv som passerade revy. Trots allt var han nöjd, han såg sig inte som skyldig, han var inte en del av det där. Han behövde inte känna någon skuld eller ha dåligt samvete. Han hade bidragit, lagt sina röster och fullgjort sina plikter. Kanske borde han ha varit mer vaksam, sett igenom allting. Men det är lätt att vara efterklok.

   När den gamle mannen sedan klev av bussen, var det som om han vände sig om, fast han redan var ute på trottoaren, han nickade mot mig och hans läppar gjorde ord:

   - Allting stämmer unge man. Lova mig att aldrig ge upp, släpp inte taget, var stark. Ge de jävlarna.

   Sedan var han försvunnen, som bortblåst.

   Uppslukad av jorden.

Natten mot 080510

Ibland är det dags att ta död på dem. Några få kan konsten att handha sina älsklingar för evigt, dirigera dem till en perfekt balans, samtidigt som det känns vitalt och äkta.

   Men till slut är det nog. Så blir det tyvärr för de flesta. Det blir för mycket, det blir en sörja och man känner att man måste därifrån.

   Jag menar, hur kul är det att höra Björn Ranelid säga ordet ponera tjugo gånger på två minuter?

   Eller för den delen, hur kul är det att se Siewert Öholm på stolen mitt emot. Fast det är en annan sak.

Times Square, New York 080503

Jag står vid Manhattans hjärta. Neonskyltarna skriker ut reklam för skor, hotell, parfym, kläder, för allt du kan uppbringa i dina vildaste fantasier. Det blir aldrig mörkt här, det släcker aldrig någonsin ner.

   Jag står och ser ut över idiotin. Här har du världens största cocktail av galenskap; kokain, aktier, vapen, vener, nålar, horor, hallickar, bilar, krediter, makt, vanmakt, våld, kassaapparater, butiker, restauranger, rulltrappor, hissar, avgaser, bensin, hetta, skyskrapor, klubbar, sprit, blod, svett, skratt, skrik, neon och andnöd...

   Det kanske är en av de sjukaste platserna på denna jord, totalt infekterad av vansinne. Är det hjärtat i landet USA?

   Det är i vart fall en del av det.

Två män kommer gående längs den öde gatan i det lilla samhället. De här männens liv är ingen dans på rosor. De har fått tagit reda på, städat upp, gjort rent genom åren. Tagit i all skit; ”och det måste ju göras”. Någon måste. Det är åtminstone så de själva har resonerat.

   Det är svart, smutsigt, skitigt, allt i ett. Och för allt detta har de tillskansat sig ett eget lagverk, där de utövar makt och kontroll över andra människor, speciellt över unga kvinnor. De tycker sig ha rätt till det. Som vilken annan löneförmån som helst.

   Men just den är kvällen kommer dock saker och ting att ändras. Ingenting kommer att vara sig likt, ingenting kommer längre att vara som förr. När den här kvällen har passerat.

   Ungefär tjugo meter längre ner på gatan visar sig plötsligt en skuggfigur i mörkret, det är en kvinna. Hon är klädd i svart, och i sin högra hand håller hon ett eldvapen. För männen är det ingen tvekan när de ser hur det blänker till från stålet; det här är deras domäner, deras marker och deras attribut. Och det är allvar.

   Innan någon av dem hinner reagera avlossar kvinnan flera skott, det är över på ett par sekunder. På gatan ligger de båda männen, och blodet pulserar från deras öppna sår och färgar gatan röd.

   Kvinnan vänder och går därifrån.

   Hon har precis gjort upp med avarterna.

Har precis kommit ut från mitt lönesamtal. Dörren är stängd för den här gången. Det blev fullt påslag.

Alltså; nu börjar jag närma mig en nivå som vi skulle kunna kalla för acceptabel.

Jag har blivit en Cityman, en vandrare i staden. Jag älskar rulltrapporna, listerna i silver, det kyligt rent sterila. För att inte tala om betongen och plattorna som gör torgen här i stan. Jag älskar höjden på husen i city, det där myllret av människor som är i rörelse, alla leenden som passerar, den svarta asfalten under mina fötter liksom grönområdena på andra sidan ån, och vetskapen om att allt det där är som gjort för mig.

   Men sedan har vi kommersen; nutidens blödande böld på samhällskroppen. Jag kommer aldrig att kunna förlika mig med att det är köp, ultratillväxt och nonsensshopping som ska vara grunden för utvecklingen på denna jord. Ser jag staden i det perspektivet blir den en mardröm, ett monster så motbjudande att det mesta bleknar i jämförelse.

   Men idag lägger jag den bilden åt sidan, jag måste väl få ha staden för mig själv åtminstone i ett par timmar? Och visst, om du nu vill, stick en kniv i min rygg och säg till mig att jag är en del av den där kommersen jag så tydligt skriker ut att jag föraktar, vare sig jag vill det eller inte.

   Jag kan bara säga att du har rätt min vän, men jag kan välja att göra min egen skuld i detta idiotiska race så begränsad som möjligt. Jag bor ju här, jag lever här. Men jag kan påverka situationen. Jag lägger mig inte ner.

Jag har stått i kö centimetrar från den mannen. Jag har sett in i hans ögon. Vi har vandrat samma gator. Vi har andats samma luft. Jag kan ha rört vid honom vid något tillfälle, i en kö.

   Och jag minns att jag tyckte att du, citat: "betedde dig jävligt underligt", även på den tiden.

   Möjligen, och jag säger möjligen, kan det vara så att det är dig vissa av oss försöker skydda oss ifrån.

Ibland funderar jag över vad det är för fel med det här samhället. Jag promenerar dess gator, jag andas luften som ingen äger, jag deltar, jag lever här. Jag tittar ut genom fönstret och ser att snön faller idag också. Sakta, sakta dalar flingorna ner mot marken, mot jorden. Jag kan tycka vad jag vill om den saken, men naturens lagar står jag inte över, och ingen annan heller, även om vissa mekanismer i samhället försöker påvisa motsatsen.

   Men det är någonting här som är fel, jag kan känna vibrationerna och jag kan känna kylan. Vad är det vi håller på med egentligen?

   Vi kan bygga upp de mest fantastiska moduler i vårt samhälle, vi kan spritsa ut färger över boulevarderna och torgen, allt så klart sprakande näst intill gränsande till perfektion, vi kan skapa relationer som aldrig någonsin kommer att brytas. Vi kan en oändlig massa saker, den saken är klar. Vi har kunskapen, vi har tekniken.

   Ändå bygger vi murar runt det som vi uppfattar som vårt, vi stänger ute istället för att släppa in, vi värnar någon form av upphöjd integritet som ingen längre kan sätta fingret på, och vi sätter lås. På allting.

   Dessa lås, du kan se dem överallt; på dörrar, fönster, broar, grindar, överallt. Ett hantverk så gammalt att vi inte kan uppfatta tidsaspekten, alla timmar, all skicklighet som lagts ned i dessa lås. Vi har dessutom börjat sätta lås på oss själva, vi kväver själen i vår jakt på att lysa rött.