En skog 080506

Kommer gående längs med grusvägen. På höger sida skogen, och jag känner för första gången i år doften av sommar. Den är påtaglig, ljum och klar. Jag känner vibrationerna av mina första tjugo år, ser bilderna och hör ljuden.

   Med den aviga vinden i lövverket kan jag också känna stänk av magin.

 "My attitude has always been the same. When I see a bicycle I believe I can win Tour de France."

                         Det känns aldrig fel att hylla den störste!

                                                  The King

"Om dryga två år fyller jag 40 år. Jag är, vad är det de brukar säga, "mitt i livet", och det är en skön känsla, det är gott att leva, utan tvekan.

   Men det är inte annat än att man ibland återvänder till det som varit, till ungdomen, och visst, en ålderskris månne? men låt det vara som det vill med den saken, det är minnen, och vissa minnen förtjänar att skrivas ner. Nedanstående tillhör definitivt den kategorin. Till Jonken; för att vi ses för sällan..."

Lördag, en julieftermiddag i baksätet på en röd SAAB 99, min egen. På väg ner mot Torsåker, till den unge mannen som bodde ovanpå banken, bara en sådan sak. Mellan skorna på originalmattan en kasse öl, och på stereon Imperiets ”Sura-Baya-johny”.

   När vi passerade Storgösken, sjön låg där klarblå och blank, då var det som om sommaren ändrade färg, den gjorde tillvaron lätt och elegant, skapade ett djup som alstrade energi och ungdomlig kraft, och efter backarna och de röda husen i Berg, var vi framme strax före fjorton.

   Där turades vi om att vara DJ, vi och gänget, det spelades klassiker som strömmade ut genom de öppna fönstren, vi samtalade om allt och ingenting, vi skrattade, skålade, svettades, vi spelade krocket, och i all galenskap spred vi klot och klubbor i höggräset ut mot ängen, och förbi den gamla busskuren på andra sidan gatan. Jag kom ihåg hur det dammade i luften, hur det vibrerade och sjöng.

   Mot kvällen dusch, ombyte och grillning på baksidan, så följsamt och okomplicerat där i trädgården, när den tunga hettan gett vika för den ljumma sommarkvällen. Mera öl och sedan tjejerna, de Tjejerna. Vi målade upp dem allihop på piedestal och framåt natten knäböjde vi där nedanför, för de unga damerna, för livet, för galenskapen!

   Framåt morgontimmarna skingrades vi som utslocknade eldar, och vi gick där som segrare över asfalten för att somna om och drömma Stora Stora drömmar.

   När förmiddagen och söndagen kom och ögonen åter slogs opp hade sommaren än en gång bytt färg. Och det var vackert där utanför.

   Kolossalt så vackert det va.

Jag satt där längst in i hörnet när du kom in genom dörren. Jag hade sett dig i vimlet på Esplanaden ett par dagar tidigare, du passerade mig då på centimeterkort avstånd. Jag kände din puls.

   Nu sökte jag upp dina ögon men det var som om du såg rakt igenom mig, det fastnade inte (Du måste ha missat det där rena, perfekt klara, som jag bär inom mig). Jag vek undan och tittade ner i bordet. När jag sedan fyllde lungorna spände det över bröstet, det sipprade upp mot hjärnan och det var som om någonting frigjordes, det började snurra runt för mig, väggarna ändrade färg och någonting återvände.

   Jag vet inte hur länge jag satt där och iakttog dig, läste dig, kände av allt som du sände ut i det där rummet.

   När du sedan gick ut genom dörren, helt i glas, och återigen var försvunnen, var min enda tanke att jag bara måste få vara med dig.

Någon gång på våren 1989: I bil på väg mot Gävle; Skivbutiken, Musikbörsen, till larmet. På stereon The Cures Kiss me Kiss me Kiss me. Det var inte så att jag åkte bil mot Gävle, jag dansade mig fram mot Gävle, liksom lekte mig fram över asfalten.

   Det var en känsla av att alltid vara på väg någonstans, att aldrig stanna upp, aldrig stå still. Det var en känsla full av liv, nya avfarter bakom varje kurva, en känsla av att vara odödlig. Jag hade inte en tanke på att dö, vilket jag heller inte gjorde.

   Idag fick jag tillbaka den där känslan; kom gående från centrum på väg mot skolan, och just där och då, i solen, i smältsnön, stack den mig. Den sköt liv i en slocknad ådra, gav mig åter en ljuv vacker melodi av romantisk kärlek till alla omöjliga och möjliga ting på denna planet. På ett par sekunder var det över och förbi.

   Och jag funderade på min väg tillbaka vart jag egentligen var på väg någonstans. Jag hade inget bra svar, jag var på väg i cirkeln, den man aldrig kommer ur, där ljuset kan vara påtagligt men dovare än det där ungdomliga. Jag tänkte på hur den här världen är jävligt duktig på att ta av människor kreativiteten, ta av dem drömmarna, sätta in dem i fack, lotsa in dem i rätt fil, stänga dörren, regla och låsa dubbelt.

   Och jag tänkte på att den här världen aldrig kommer att kunna låsa om mig, jag kommer alltid att ha en dörr öppen, en väg ut. Den här världen är för avig för att komma åt mig, den är som en öppen bok, visserligen en tragisk bok i vissa avseenden, speciellt i ytterkanterna. Men den är lätt att genomskåda.

   Just detta faktum kommer jag att utnyttja varje dag, varje sekund. Och just därför kommer jag att få uppleva och återskapa den där känslan i smältsnön några dagar om året livet ut. Det är den känslan som är det vitala, det primära, i hela tillvaron.

   Det är den som bygger resten.

Det finns stigar och stråk jag gjorde som liten, de bildade ett mönster och linjer i landskapet. Trots att snön föll och skogen där bortom skolgården höggs ned, försvann aldrig spåren, de ligger kvar som ett osynligt nät över en tid som försvann.

När jag någon gång kommer med bil från den gamla bensinmacken och ser det där landskapet framför mig, kommer bilderna åter, det blir levande igen, träden växer upp igen, eljuset tänds och jag ser mig själv springa omkring på stigarna, jag ser mig själv på skidor på väg upp mot Fjällstugan.  

Sedan tar jag av mot Dalen, och allt försvinner igen, jag ramlar tillbaka till verkligheten och sorterar tillbaks minnena.

Åker iväg för att bygga nya.

Kommer åkandes nedanför Ackis och jag har den väldiga helikopterplattan ovan till höger, och till vänster den nyspolade isen på Studenternas. Jag vet inte, men det är något magiskt med isar som ligger blanka som putsad metall när snön lyser med sin frånvaro. Visserligen ligger frosten som ett tunt täcke över gräs och sten, men ändå. Det är någonting som hänger kvar sedan jag var en liten knatte på sju åtta år.

Då, i Lillån, tog jag på mig hela Brynäsmunderingen och travade iväg över bäcken vidare över skolgården till den nyspolade isbanan.  Någon gång kunde skolans vaktmästare öppna sitt fönster och påpeka att jag hade tagit fel dress, Modofantast som han var.

Hur som, väl på isen ägde jag planen; jag var Mats Näslund, Lars-Göran "Jajjen" Gerdin eller Kenneth Andersson. Jag spelade matcher med mig själv där Brynäs alltid stod som segrare, vid undantagsfall ett oavgjort resultat, det tyckte jag att jag kunde bjuda på emellanåt.

Jag la upp puckarna i krysset, i nättaket, invid stolparna och jag spelade bort allt och alla, det var uppvisning i den högre skolan, en show utan dess like.

Sedan var isen målad i vitt av mina skridskor; linjer och kurvor som vittnade om spelglädje och allvar i drömmen om att en gång få ta på sig tröjan med ett stort Brynäsmärke på böstet. Den drömmen slog aldrig in, men vad gör väl det?

Magin där ute kan ingen ta ifrån mig.

Ibland när jag tänker tillbaka kan jag tycka att dina tankar alltför ofta var för svarta, de dröp av påklistrad ångest och var själva basen för hela din framtoning. Som någon som söker sig problem, intalar sig själv att allt runtomkring är ett helvete, och sedan när allt kommer omkring, då är det just så det förhåller sig.

Ändå var jag tveksam inför det där, hela den där grejen med en osande frustration som en nimbus runt din hud, den bleka, släta huden. Dina iakttagande ögon, den sökande djupa blicken som snappade upp allt framför dig som framstod som ett hot.

Och våra samtal sedan.. de vandrade sina egna vägar, sökte svar, ställde frågor, gav återigen svar, men aldrig att vi tyckte oss pricka rätt, det var alltid något som lämnades kvar, som en landmina att falla över när det var dags för nästa session.

Idag när jag ser tillbaka vet jag att allt var allvar. Allvar, i en anna tid. Du såg igenom mycket av det som skulle komma, som var på väg över oss, som vi nu inte kan värja oss emot. Vi har fallit över den sista landminan, landat tungt för att aldrig ta oss upp igen.

I detta ytlighetens Mecka.