du fick mina ögon att stanna

dunkelt genuint satt du

lutad mot väggen

jag såg dina läppar

röra sig

jag såg dina ögon le

jag noterade

men kan inte framkalla

bilden av ditt ansikte igen

Ofvandahls Hovkonditori i Uppsala är ett begrepp. Alla som har bott i den här staden i minst tre dagar, vet var det ligger någonstans.

   Idag när jag skulle besöka det gamla anrika konditoriet för att bli intervjuad av två trevliga studentskor från Enheten för medier och kommunikation, visste jag helt plötsligt inte vart det låg. Jag stod på stora torget och funderade, kikade upp mot café Storken som jag av någon anledning hade memorerat i mitt huvud, men det var svart framför ögonen, svart i tankecentrat. En black out hade drabbat mig.

   Jag kom helt enkelt inte på vart det låg. Och då har jag ändå bott här i stan i femton (15!) år, jag har passerat Ofvandahls hundratals gånger, jag har druckit litervis av deras kaffe, satt i mig otaliga arraksbollar, respirerat deras luft som balsam för min studentsjäl, och mer än en gång visat bortkomna gamla tanter vägen till dess dörr.

   Jag fick helt enkelt ringa L och fråga vart det låg. Med trött röst förklarade hon sakta dess position.

   Givetvis funderade jag på förklaringar till det oförklarliga i att inte hitta vägen till Ofvandahls Hovkonditori. Stress? Utarbetad? För lång tid på en och samma arbetsplats? Dagdrömmeri? Vårdistraktioner?

   Senil kanske?

   Nej, jag är bara 37 år.

   Ung.

Reflektion i maj

I natt svepte kylan in över staden. Sedan blev det långsamt behagligare, vid tio började regnet strila ner över oss, det tilltog och blev kompakt vid tolv, vid fjorton hade det sköljt ner alla drömmar i brunnarna igen, rensat gator och torg från leenden, tagit bort all färg från fasaderna och gjort allting till det där vi inte vill se eller känna av.

   Gjort allting tyngre.

En morgon i maj

Jag kommer längs med huset och hör bussen komma. Jag springer och viftar med busskortet, och har kanske tjugo meter fram till den gröna kolossen. Jag inser snabbt att den inte kommer att stanna, och man förstår varför när man ser chauffören bakom den stora ratten.

   Han ser ut som en isgubbe, fastfrusen med blicken som är riktad rakt fram. En vanlig människa har ju ett synfält som observerar rörliga ting i periferin, men icke denna fascistoida man i uniform. Han har fått lära sig att aldrig stanna om inte den presumtiva passageraren står exakt på hållplatsen, tydligt markerande med viftande armar och busskort, helst halvvägs ut i körbanan. I annat fall är det full fart framåt. Allt förmodligen ackompanjerat av ett rått garv från den känslokalla mannen bakom ratten.

   Själv får jag jaga tillbaka och ta cykeln för att om möjligt genskjuta 110:an vid Döbelnsgatan. Naturligtvis har jag nyckeln i nyckelskåpet, vilket resulterar i ett vansinnesrace uppför trapporna. Till slut sitter jag på cykeln, och liksom flyger igenom stadsskogen och äntrar södra delen av Döbelnsgatan andfådd och rufsig, och jag vet att nu är det ont om tid.

   Så tittar jag bakåt, och där kommer det gröna monstret! Jag lägger i den högsta av växlar, och till slut lägger jag mig mitt i vägbanan för att hindra dåren att köra förbi mig, jag viftar med busskortet och det är då jag ser min räddning en bit längre ner; en annan passagerare vid hållplatsen. Jag hinner precis ställa ifrån mig cykeln, och kasta mig på bussen.

   Busschauffören ser på mig som om jag vore kommen från en annan planet. Men jag tänker att glo på du, gör det. Idiot!

   Jag stämplar in och sätter mig ner. Nöjd över att ha vunnit dagens första seger.

Utanför 080512

 Det är puls där nere. Det rör på sig och allt har vaknat till liv igen. Asfalten har aldrig varit vackrare.

   Här är det låg frekvens. Utanför en vacker tavla, här inne konstant allt. Det ligger stilla, det rör sig inte. Jag rör mig genom rummen som en ängel, som en ande.

   Jag rör mig precis som jag vill.

Natten mot 080510

Ibland är det dags att ta död på dem. Några få kan konsten att handha sina älsklingar för evigt, dirigera dem till en perfekt balans, samtidigt som det känns vitalt och äkta.

   Men till slut är det nog. Så blir det tyvärr för de flesta. Det blir för mycket, det blir en sörja och man känner att man måste därifrån.

   Jag menar, hur kul är det att höra Björn Ranelid säga ordet ponera tjugo gånger på två minuter?

   Eller för den delen, hur kul är det att se Siewert Öholm på stolen mitt emot. Fast det är en annan sak.

Internt lediga jobb, 080509

Äntligen dyker det upp. Raderna man väntat på i ett par år, raderna jag inte längre trodde fanns. Chansen att byta plattform, miljö och utmaningar. Jag har varit länge nog på samma plats nu, sju år. Aldrig förr har jag stannat till så länge. Det har varit bra, men ändå, sju långa år.

   Ulf Lundell sjunger om en man på drift, och jag har alltid romantiserat den drömmen, om att vara på drift.

   Ibland tror jag att jag är den där mannen, fast att jag inte driver någonstans, möjligen ner till kolonilotten för att vattna. Det är ungefär så långt det sträcker sig.

   Nu finns dock chansen att åtminstone bli den där mannen för en dag, att driva vidare. Men det är väl inte riktigt det Ulf Lundell menar, men jag bryr mig inte om det idag. Den lilla förflyttningen skulle räcka för mig. En man på drift igen..

   Nu finns det kanske ytterligare ett tjugotal sökande på den aktuella platsen. Jag är således utsatt för en konkurrenssituation.

   Men det berör mig inte. Jag står mig bra i den där konkurrensen.  

   En känsla jag har.

Uppsala City, 080509

Ibland blir allting så uppenbart. Som att det här landet är som en avlång istunga, tungt nedkyld av ångest i olika doseringar och färger. Åtminstone större delen av året. Landet långt där uppe i norr.

   Hur ska man annars förklara den förvandling som sker i maj månad? Var kommer alla människor ifrån? Vad kommer sig alla leenden av? Vem har lagt ut de hoppfulla vibrationerna som ockuperar våra gator och torg?

   Det är ju så HÄR det ska får vara. Året om.

   Vad har vi gjort för ont egentligen?