i spår efter en galning ser jag in i skogen

jag kan se fragment efter kläder

fragment efter hud

trampad jord

någonstans tog det slut

allt det där ingen

av oss ville se

men det är nånting annat där ute

en känsla ett sting ett

ögonblick

vibrationerna

... av puls

ett hjärta som slår

jag kunde inte minnas de där orden som du sa

med de sköt sig fast långt inne i mig

fastnade bakom osynlig spärr 

allt sedan dess har jag försökt

att locka fram dem 

jag har byggt  broar och kanaler 

för hur de än var så förstod jag

själva andemeningen i

b-o-k-s-t-ä-v-e-r-n-a 

men jag förmådde aldrig

pussla ihop dem 

göra de levande igen

Jag vill få tag på det där igen

luften som vibrerar

svetten i pannan

blodet som stormar

känslan av att ännu en gång

få brinna upp framför scenen

(Bild: Turnéaffisch Imperiet 1988)

utanför knakar det kallt

jag ser ett löv i frost

dölja en hemlighet

någonting där under

blir för tungt

det faller sakta

så sakta

 ner

landar tar mark

och kraven om att avslöja

en sanning försvinner

någons blick lyfts upp

och axlarna blir

lätta

rasistisk ockupant på

Gazad mark

i kulisserna en helig stad

invirad i taggtråd och

blodiga linjer

och på himlen sedan…

...det stjärnbeströdda baneret

jag läste om ditt mirakel 

att från noll

och infartssargade vener

ta sig tillbaka  

hur du skavde bort utsugarna

från din tunna hud

hur du plockade om bilderna

i din hjärna

 … så ett foto på dig som liten

i övre högra hörnet 

ett leende utan rädsla

utan stygn 

någonting du aldrig får tillbaka

du och jag har aldrig varit kompatibla

ändå dras vi till varandra

som två motpoler

som en kemisk reaktion

där alla avigheter krossas

finfördelas och

blandas samman

sedan urladdningen

och den efterföljande

stilla ytan

när ryggarna åter mäter avstånd

01.57 stod du där i fönstret igen

du har sökt dig dit länge nog nu

natt efter natt efter natt

jag har sett dina nålar och rakblad

jag sett din dagbok och din teddybjörn

jag har sett ditt rosa täcke

 … och bakom dig den svara skuggan

som aldrig ger vika

du har aldrig visat dig i dagsljus 

aldrig öppnat för sol på din hud

aldrig känt värmen

... aldrig för mig

men i natt rörde du dina läppar mot mina ögon

du ville säga något men det kom aldrig fram 

det fastnade på din trasiga persienn