Vinterkort

Jag går ut på tunn tunn is, ett par meter till höger om bryggan, ett par meter ut. Här badade jag i somras när värmen låg som tyngst över sjön, men nu kyla, inte extrem alls, men kyla, och en is på kanske fem sex centimeter.

Det är som att gå på vatten, det är klart nedåt, helt genomskinligt och kärnisen bär. Jag tar ett par steg till, kommer ut på djupet, och känslan är svindlande, en form av höjdrädsla går genom kroppen sekundsnabbt, men avtar lika fort.

Jag går tillbaka och ställer mig på bryggan och tittar ut över sjön, den är spegelblank, gnistrande och imponerande.

Och jag funderar över varför jag inte tog med mig skridskorna.

Gnistrande skön söndag utanför, och innanför väggarna förbereder vi adventsfika för våra vänner. Eftersom vi alltid har varit "smidiga" av oss så har vi satt upp drop-in från 14.00 till 17.30, så att gästerna kan komma och gå lite som de tycker.

När jag nu kollar på listan har vi bjudit in 18 vuxna och 11 barn.. Ja, och nu bor vi ju inte direkt på någon herrgård eller slott, utan lever våra dagar i en liten "våning" på närmare 80 kvadrat en bit från city.

Men hur som, det primära är att de kommer, att de tycker om det och att det blir en trevlig eftermiddag.

Sedan om det blir på stående fot eller inte, ja, vad skulle väl det göra?

Tittar ut över fältet och solen skiner, det är ljust och det lyser bortåt Hågadalens skogar! Efter veckor av gråskalor i olika nyanser och regn i varierade volymer känns det som en befrielse att titta ut, öppna fönstret och känna grader av minus komma emot en.

Efter novemberhelvetet och inledningen på december, vintern, är det mer eller mindre en nödvändighet att få gå ut i torr, hög och kall luft igen. Jag tyckte mig bli äldre och äldre för varje dag av gråväder som passerade, hållningen krympte ihop och humöret höll sig på lowlife under många veckor där, ett hårt arbete med att härda ut för en man som väntar på vargavintern som aldrig någonsin tycks komma.

Och sjukskrivningen.. Går fortfarande på kryckor efter narkosbluesen och knäoperationen i förra veckan. Jag hade tänkt mig att gå själv vid det här laget men icke. Det blir några dagar till, det är bara att inse.

Men det får vara hur det vill med den saken; för idag ska jag ut, ut, ut. UT i ljuset igen. Inte som att födas på nytt, men någonstans i närheten..