Ibland tar det en oändlig tid för orden att sväva ut. Det är som om de fastnar, leds in på osynliga gator, som om de inte vill. Och ibland är det bara fel ord som inte passar in någonstans.

   Jag sitter på grön buss nr.6 och utanför ser jag de där orden flimra förbi; i leenden, i den svarta asfalten, i fasaderna, i luften, i träden, i snöflingorna. Det är där de finns.

   Ett blad på ett träd kan dölja hundratals ord, den unga kvinnan som passerar över torget kan rymma en dikt, en hel bok, en trilogi, en uppsättning tegelstenar.

   Så orden finns där, i allting du ser. Konsten är bara att få ut dem, att göra dem till en helhet. Joakim Thåström sade någon gång på 80-talet att den bästa musiken, det är den som inte är gjord än.

   Detsamma gäller för böcker, dikter, ord. Allt finns därute, tillgängligt, för dig, för mig, för alla.

   Jakten på Den ultimata helheten, om den så bara skulle visa sig ha plats för två meningar,  kommer att förfölja mig livet ut.

Tillbaka till en vår som kom när vi åkte iväg.. Jag har varit i Idre Fjäll med min klass sedan i söndags. En härlig resa på många sätt, ett gäng utöver det vanliga.

   Och vädret sedan; ingen nederbörd att tala om, solen lite titt som tätt och ett par plusgrader. Och backarn perfekta. Ibland är det extra gott att jobba..

   Hur som, nu är man tillbaka i rutinerna igen, i tillvaron, den verkliga. Ska ta upp skrivandet i dagarna; tänk, jag har inte rört en dator på fem (5) hela dagar...

Det är i gryningens timme, och jag kommer gående genom Stadsparken. Lummigt, grönt och fuktigt svalt ute. Någonstans runt plus tretton. Himlen ovanför är oskyldigt blå och naiv, den brukar vara det den här tiden på dygnet. I träden sjunger fåglarna opp för ännu en dag på estraden.

   Vid kajen efter Östra Ågatan ligger M/S Sjösala stilla i det djupblå vattnet. Jag minns en gång för många år sedan när vi abonnerade fartyget och for iväg till Krusenbergs Herrgård efter Mälarens strand. Herrgården, med anor från 1600-talet, kallas ibland för ”kvinnornas herresäte”. Jag minns att jag åt Sotad oxfilé med balsamicosky och råstekt sparris. Det var mycket vin, mycket prat, mycket glädje. Vi var åtta stycken den där gången, alla på toppen av piedestalen, alla med vetskapen om att hela världen var vår. Ingen i sällskapet var kvinna.  

   Det där var en annan tid, i en annan värld. Vart den tog vägen har jag ingen aning om. Jag stannar till på Islandsbron, lutar mig mot relingen och ser ut över ån, fångar restaurangen på vänster sida, en grekisk. Det kommer kyliga vindar, och bakom mig en tjutande ambulans på väg mot Akademiska. Tillsammans bryter de magin.   

   Jag vänder upp i riktning mot slottet, det var ju det som var själva målet med den här tidiga morgonvandringen. Det är en magnifik utsikt som bjuds, och där uppe på Kasåsens höjd kan man känna historiens vingslag som en lätt rysning in efter underarmen. Kanonerna runt omkring mig vittnar om Gustav Vasas maktlystnad och utmaning mot kyrkans ställning i dåtidens 1500-talssverige. Idag kan man inte ens känna lukten av krut i de gamla kolosserna.   

   Trots att jag noggrant spanat efter dig ner mot slottsbacken, så överraskar du mig genom att obemärkt komma emot mig bakifrån, och blåsa mig lätt i nacken. Du skrattar till och lägger din scarf för mina ögon, och för en sekund håller jag på att tappa balansen. Som två nyförälskade tumlar vi runt kring Gunillaklockan, innan jag slutligen får tag om dina armar och fångar dig mot klockstapeln, trycker fast dig. Jag ser in i dina ögon och vi kysser varandra intensivt, och det smakar sött om dina läppar, du ler, retas med tungan, fångar min hand till din kappa ovan ditt bröst, och skjuter dig så slutligen ifrån mig.   

   Vi ser på varandra där i morgonsolen, och jag försöker förstå hur vi hamnade här, du och jag. Och du är vacker, så vacker. Klädd i svart, och ditt hår rufsigt av vinden, din hållning så säker, så perfekt. Det skulle ha kunnat vara en film, en bok, en tavla, men det är verklighet; nutid.  

   Vi bestämmer oss för att gå ner till City och äta frukost. Vi hasar oss ner för branterna, och vi får hjälpas åt för att inte falla. Väl inne i värmen igen och med frukosten på bordet, kommer så den oundvikliga frågan:

   – Varför lämnade du mig då? Vad var det egentligen som hände där på Krusenbergs?

To be continued..

Jag hade under mycket lång tid, på avstånd, sett hur hon balanserade på rakbladets sylvassa stål. Hon var liksom törnad i kanten, stukad, men hon bar upp allt det där med rak rygg och fast blå blick. Långt där uppe.

   Men hur det än var kunde jag inte se bort från det svarta sot som omgav henne, hon blev grå mitt i all färg och suddig i konturerna.

   Sen var det stålet..., kallt som is, gnistrande, farligt, utmanande! Där gick hon, från tidigt morgon till nattens sena timmar, vankandes av och an, fram och åter. Från tid till tid.

   Det var som om jag bara väntade på att allt skulle explodera, att allt skulle upplösas i en orgie av sprakande stjärnor och fallande neoner, att hon sedan skulle ta mark och sönderdelas på den heta asfalten, att hon skulle mjukna och bli... människa igen.

   Men det där hände aldrig. Hon behöll sin energi och jag förstod med tiden att hon hade gjort det till en konstart, hennes alldeles egna, att hon aldrig planerat att stiga av, att hon älskade det där stålet till bristningsgränsen, att hon höll fast med låst mjuk hand.

   Att det egentligen var jag som borde klivit upp.

Idag skakade jag hand med en 81-årig man. Ett handslag mellan två män, men mellan två skilda livsöden.

   Denne man har överlevt nio koncentrationsläger och förintelseläger under det andra världskriget. Han har sett sin familj försvinna, en efter en, han har sett tyska vakter slita spädbarn mitt uti, som vilken rå kycling som helst, han har sett tyska soldater skjuta prick, torterat, mördat, misshandlat och förnedrat människor som du och jag, männsikor av kött och blod. Som en teater, som ett skådespel.

   Denne mans händer har fastnat i taggtråd, letat fäste i lervälling, slitit bark från träden för att få något att äta, famlat på tyska soldaters nyputsade stövlar för att be om nåd, för att få stopp på mardrömmen.

  Men mardrömmen tog aldrig slut. Varje natt, varje dag förföljer de honom, vart han än går, vart han än är. Han kommer aldrig att bli fri. Han fick dock en livslång lycka och egen familj, men mardrömmarna kommer aldrig att lämna honom.

   Jag skakade hand med svart historia idag. Det största handslag jag någonsin upplevt.

Jag träffade på dig bortom vattenfallet, du satt där i det fantastiska dånet på en plats där regnbågen både börjar och slutar. Jag hade aldrig varit med om ett sådant ljus förr, det bländade mig och ditt gnistrande hår skickade reflexer mot mina ömma ögon. Samtidigt var det en sådan rymd där, hög luft, fuktigt och vått under de gröna trädkronorna.

   Där satt du när jag kom fram. Jag hade gått i flera mil den där dagen och jag kunde inte tro mina ögon när jag sakta gick in i ljussalen. Fallet var övermäktigt allt annat jag tidigare skådat, en storartad syn. Vi såg på varandra ett kort tag innan du reste dig och kom emot mig. Du pratade inte mitt språk, men jag förstod ändå vartenda ord som du sa.

   Du berättade att du hade klättrat upp för hela den vänstra sidan, bara genom att använda dina händer och fötter. Du hade vilat på en avsats ett par hundra meter upp, men sedan tagit resten i en etapp. Du visade mig dina handflator och det lyste om dem, det var en kraft där som fick mig att avvakta en aning, men samtidigt trollband de mig, de fick mig att vilja ha mera, jag ville att du skulle röra vid mig, hela mig.

   Beskrivningen sedan, av hur du kastade dig ut med armarna utsträckta och kroppen spänd som en båge, fick mig att dra efter andan. Jag kunde se dig falla hundratals meter ner mot ytan, det var så tydligt, så klart, så fulländat vackert. Och hur du flera minuter senare kom upp med ögonen slutna, din mun kippandes efter syre, hur du fylldes igen, hur du åter tog plats i omloppet igen.

   Jag backade ett par meter och synade dig från topp till tå. Jag sträckte ut mina händer, nickade mot dig, rörde mina läppar nästan omärkligt. Där och då visste jag att jag hade upplevt det största av ögonblick, crescendot.

   Jag ville aldrig mer släppa dig med blicken.

Någon gång efter midnatt kom det till mig; att jag borde göra ett försök, ge det tid, försöka fokusera och och få det att avstanna, att för en stund få det ur sin givna bana. Att leva i nuet.

   Men det går inte, det far iväg, tankarna, orden, allt, det bara försvinner, det är borta innan min hand ens hinner röra sig, innan jag hinner gripa tag i det. Det är flyktigt, nuet, det förgås i samma stund som det uppstår.

   Egentligen borde det vara givet, men jag vill inte förstå. Jag vill leva i nuet. Nu, någon gång, bara för att få kliva av, nollställa, få upp blicken igen, få energin att alstra på egen hand.

   När jag sitter där i mörkret kommer en märklig insekt och landar på min underarm. Den liksom virar in sig i det ljusa korta håret, den stannar av och sitter blick stilla i kanske tre, fyra sekunder. Mina rörelser upphör, jag håller andan och sätter blicken i det märkliga livet som landat där. Sedan ger den sig av, flyger iväg och försvinner i natten, jag slits tillbaka med ett tusendelsryck, återvänder i mina tankar och allt är som vanligt igen.

   Men det är möjligt att jag lyckades där i mörkret, att fånga nuet, det kanske inte krävdes mera än så.

   Det kanske bara är så där..., märkligt.

I mitt förra liv dog jag i en bilkrasch. Jag körde en vit Volvo Amazon, dåtidens välfärdsbevis. Den stod i vinkel rakt över vägbanan i Tröttbacken på riksväg 80, strax utanför Hofors. Jag såg allt från ovan, hur brandsoldaterna kämpade, sågade, böjde, hur ambulanspersonalen febrilt försökte få liv i den kropp som sakta, så sakta dog bort där i vinterkvällen.

   Jag har sett de där bilderna många gånger, redan i tidig ålder dök de upp i drömmarna, och bilden har aldrig förändrats. Den vita Amazonen lyser lika klar som alltid, blodet är rött och snöfallet vitt och kampakt.

   Men jag har aldrig varit säker på att det var jag som satt fastklämd där i framsätet, jag tror inte på sånt, det har jag aldrig gjort, men jag är ändå säker; det var jag.

   I någon form.