Det är vår på min balkong. Solen har landat här, och utanför smälter den, till synes, helt meningslösa snön bort igen. Det spelas The Clash på stereon, precis som alltid här när våren knackar på; Train in Vain. Det är något med den låten som är själva essensen av allt det som gör våren. Den öppnar upp stängda portar, den släpper ut delar av mig som legat stilla under vintermånaderna.

   Jag får lust att gå ner till svandammen och mata fåglarna, ta en vända i naturreservatet och suga i mig allt det oändligt vackra som man möter där ute, jag får lust att sätta på mig mina svarta Ray-Ban, ta bilen och köra ut på motorvägen, lägga mig i norrgående riktning, trygga etthundratjugo och musiken på exakt nivå. Jag får lust att gå till saluhallen och handla upp en sjudundrande middag för släkt och vänner, jag får lust att gå genom staden, iaktta människorna, ser hur just de behandlar sina vårkänslor, jag får lust att le mot okända för att kvittera ut ett leende i retur, jag får lust att leva i ett 48-timmarsdygn.

   Allt det där, eller åtminstone delar av det, ska jag göra när våren kommer. På riktigt.

Jag står nere vid A1, och på andra sidan gatan lyser butikerna Your Travel Office: Travelways och Salong Fancy Style rakt in i mina ögon. En polisbil tjuter blåblinkande förbi på den gråsmutsigt vattendränkta asfalten, på skenande gummi bort mot den här stadens baksidor.

   Jag sluter mina ögonlock, och bland milslånga sandstränder och yppiga fotomodeller ackompanjerad av falnande sirener landar jag på en helt annan perrong, i en helt annan tid:

”Det är någonstans i mitten av åttiotalet, och vi sitter på taket till Panncentralen. Vi tittar alla tre mot skorstenens topp, och jag har precis bestämt mig för att klättra dit opp, till plattformen där uppe, strax under molnen.

   Stegen är förankrad på utsidan, och det svajar på vägen, men jag har ju bestämt mig, jag kan inte vika ner mig nu, det skulle strida mot den maskulina norm jag då, helt omedvetet, rör mig inom. Jag svettas i händerna, och fingrarna känns som gelé mot det rostiga järnet. Utan att titta nedåt en enda gång är jag efter någon minut på plats, på toppen. På skakiga ben återtar jag så sakteliga kontrollen.

   Jag kikar ner på mina vapendragare. De har krympt, och vinkar och skriker något ohörbart. Men jag har redan glömt bort dem, jag har glömt bort varför jag står där uppe. Det jag ser framför mig är något jag aldrig har sett förut; det är drömmar utan slut. Framför mig ligger Västerhöjden och man ser ända ner till Petréskolan och ishallen mot Faluvägen till.

   Tornet på Panncentralen är i detta ögonblick mitt alldeles egna La Tour Eiffel, och därifrån ser jag hela världen, alla dess drömmar och möjligheter. Vinden rufsar om mitt hår och syret i luften är magiskt maximerat. Det är total kontroll, det är ett ögonblick av ren eufori.”

Så tillbaka på A1 igen. Den fuktiga luften tränger på, och jag tänker tillbaka på min senaste visit i barndomsland. Jag tog en sväng förbi Västerhöjden igen, med bil. Panncentralen var borta, och hyreshusen, säkert tio stycken, var borta, allting var borta. Det fanns inte ett spår av det som en gång i tiden var vårt, det som var Våra domäner.

   Men någonting låg kvar där i det slarvigt höga gräset, trots allt. Osynligt, men påtagligt närvarande; nämligen drömmen om någonting nytt.

   Det spelar ingen roll hur många av dem som kommer att krossas, de kommer alltid att ersättas med nya. Som blodet som dränker in våra hjärtan.

   Drömmarna är det sista som lämnar oss.

I förrgår, mitt i vintern, gick jag in genom dörren från våren, morgonen efter stod jag där med hösten runtomkring mig, regnet tungt, tätt och kyligt. Obehagligt. Februari 2008.

   Idag har vädret upphört, det har blivit ett tillstånd igen, nederbörd i ett sträck, dygnsregn, och då förstår ni att det har gått för långt, att det har passerat gränsen. Igen.

   Detta land, eller åtminstone halva, har förlorat en årstid, vi har tre numera, inte fyra, det är så sant så sant, om du inte tror mig kom hit för att se efter, läs mina noter, mina noteringar, titta ut genom mitt fönster.

   På TV:n rullar klass 9.A vidare. "Elitlärarna" har tagit plats i våra vardagsrum. SvD tror på fullt allvar att detta är lösningen på skolans problem, de problem som Jan Björklund demoniserat och förstorat och som media dränker oss med, men de har fel, så otroligt fel. De har inte begripit någonting av den komplexa verklighet vi möter i skolan varje dag. Och jag tycker att det är pinsamt sorgligt.

   Hur som, tillståndet utanför ligger fast som berg. På andra sidan fältet ser jag höghusen som sockerbitar, fyllda med hundratals lysdioder. Himlen är gråblå, mot horisonten till svart, och det är kompakt det som vilar över oss, tungt, som om ingenting skulle råda bot på tillståndet. Det tillståndet.

   Som om solen inte fanns.

Solen ligger lågt vid sexton. På väg hem efter en ordinär måndag, efter tre dagar utan fast telefoni och Internet; sviter efter "stormen". Kan inte säga att jag känt mig särskilt drabbad, mer än att jag är uppretad på leverantören; jag har betalt för att det ska fungera, då ska det fungera också. Varken mer eller mindre. Det måste väl ändå få blåsa lite?

   Med våren (eller är det höst fortfarande?) kommer tankarna. Har varit på samma ställe i sex år nu, har aldrig någonsin varit längre tid på en arbetsplats förr. Det börjar krypa i mig, jag letar vägar ut. Jag vill inte fastna i det där rummet, bli en del av väggarna, en del av institutionen. Det skrämmer mig; jag är rädd att den kommer att göra mig bitter med åren. Och det är något jag aldrig haft några som helst planer på.

   I övrigt, som solen här utanför; lågt liv. Har börjat om igen, ska sakta men säkert äta mig tillbaka, bygga upp tillvaron till oanade höjder, och det ska gå sakta, ingen panik, ingen stress, bara lågt liv, hela tiden, genom våren in i sommaren.  

   I rummet intill ligger S och lyssnar på Magnus Uggla anno 1978. Jag vet inte om det är lågt liv, men det framkallar i vart fall ett leende på mina läppar.

I fredags stegade vi in på Heartbreak Hotel i Gävle för att delta i "Arbetsrocken 2008"; ett gäng lärare direkt tagna ur "Den svenska flumskolan".. (Tack Jan "elit" Björklund för "inspirationen"..)

   När vi stegade ut mot bussen sju timmar senare, berusade av galenskap och gott sällskap, hade vi vunnit deltävling 1 och kvalificerat oss för final den 25 april!

   Med detta underbara gäng är det svårt att misslyckas; Tack ska ni ha alla!

Annars skrivkramp, skrivtorka eller vad man väljer att kalla det för.. Så jag njuter lite av sportlovet istället. Inte helt fel det heller!

Allas vår frälsare.

Torsdag, veckan börjar lida mot sitt slut. På lördag åker vi upp till Sälen och en meter snö; vinter, hög luft. En vecka att fylla på depåerna, suga in näring igen.

   Sedan väntar Företagsrocken 2008 på Heartbreak i Gälve, staden med det största stockholmskomplexet i Sverige, men även staden med sveriges bästa hockeylag. Och, för att vara lite lokalpatriotisk, ett hyfsat fotbollslag.. En gång i tiden hade de även den bästa och största skivbutiken norr om Dalälven, Skivbutiken, men den är en smula på bordet nu, liksom de flesta andra skivaffärerna i detta land.

   Hur som, den 15:e februari äntrar vi staden, en fredag, för att göra upp med Pappers 3:an och Kriminalvården om en plats i finalen den 25 april. Pappers 3:an, "Krimlovården".. det blir nåt att bita i.

   Lite allvar, mycket ploj, en kul grej. Men som vi sade, lärare som vi är allihopa, det är inte att deltaga som är viktigt, utan att vinna. Så sant så sant. Vi kommer att rocka to the dawn...

   Här ute är snön borta, den låg i drygt ett dygn, men låt det va. Åtminstonen en vecka till. Snö vill jag fortfarande ha, februari ut, en bit in i mars, sedan får våren ta över, svepa in tina upp våra vilsna och "frusna" själar.

   Ingen blogg på en vecka heller. Ha det gott.

Sen timme, klockan tickar mot 00.01 Mörkret vilar kompakt i rummen, men mitt ansikte i vitt framför bildskärmen. Utanför rasar stormen som inte längre är någon storm, det börjar lugna ner sig, men det susar fortfarande runt fönsterkarmarna, viner och tar i.

   Hade tänkt lägga mig och låta mig sövas av blåstens piskande där utanför, men som sagt, det har lugnat ner sig. Stormen har bedarrat betänkligt de senaste timmarna, jag får nöja mig med det som är.

   Dessutom fick det här ovädret inget namn; norska Meteoroligisk Institutt ansåg att det inte var extremt nog. Så det blev ingen Reidun, Edda, Hårek eller Gudrun den här gången. Och vad spelar det egentligen för roll? Hur som, trött är jag och bädden ska snart intas.

Men en sak till bara innan jag stänger ner här; vad är det för patetiskt idiotiska "moves" alla rappare håller på med? Det där med att armarna hela tiden ska spela framför kroppen likt en drogad bläckfisk med diagnos.

   Det måste vara någonting som gått förlorat på vägen där.

Jag står på en avsats fjorton meter upp i luften. Ett golv av stål under mina fötter, sedan framför mig linor, rep, ringar, linbanor, stockar, avsatser, hängbroar. På marken fyra människor, alla tittar uppåt.

   En av dem skriker åt mig att koppla på säkerhetslinan. Men jag tänker inte göra det; ”det här är en höghöjdsbana, inte en säkerhetslinabana”. Jag tittar kort ner i mina handflator, känner, de är inte svettiga, men kalla, det gör mig lite förvånad.

   Jag tittar upp, blickar framåt, sluter ögonen och tar första steget ut på repet, vänster hand på repet ovanför. Fjorton meter upp i luften. Jag hör skrik långt borta, men snart är det bara jag, jag och fjorton meter upp i luften.

   Jag klarar de första två delarna över repet och genom ringarna utan problem. Nere på marken ser jag flaxande armar, desperata ansikten. Ny fokusering och vidare. Linbanan känns i magen, och jag landar på andra sidan vattnet och dess avsats precis som jag förutspådde.

   Lugnt och metodiskt tar jag mig vidare över stockar, rep i olika formationer och hängbron utan skyddsräcke. Till slut har jag nått fram till den sista utmaningen; hoppet. Hur lång tid som passerat har jag ingen uppfattning om; sekunder, minuter, timmar?

   Sirener i periferin distraherar mig, någon skriker ”gör det inte”! det låter desperat, men jag lyckas till slut koppla bort marken igen. Andas.

   Hur långt i centimeter det är mellan de där två avslutande avsatserna har jag ingen aning om, vad lutningen i grader är mellan dem är okänt. Men det är långt, ser öppet ut. Jag ska dit över, inte för att bevisa någon, men bara för att jag kan.

   Jag låter det gå fort, jag har fokuseringen och jag sätter i höger fot, blundar och sedan landar jag på andra sidan, vänster fot först med kroppen lutad lätt framåt. Samlar så balans och tittar ut över den spegelblanka sjön som ligger åt väster till, andas ut och går vidare mot slutstationen; att falla ner i nätet.

   Men för mig är allting över.