Jag står på en avsats fjorton meter upp i luften. Ett golv av stål under mina fötter, sedan framför mig linor, rep, ringar, linbanor, stockar, avsatser, hängbroar. På marken fyra människor, alla tittar uppåt.

   En av dem skriker åt mig att koppla på säkerhetslinan. Men jag tänker inte göra det; ”det här är en höghöjdsbana, inte en säkerhetslinabana”. Jag tittar kort ner i mina handflator, känner, de är inte svettiga, men kalla, det gör mig lite förvånad.

   Jag tittar upp, blickar framåt, sluter ögonen och tar första steget ut på repet, vänster hand på repet ovanför. Fjorton meter upp i luften. Jag hör skrik långt borta, men snart är det bara jag, jag och fjorton meter upp i luften.

   Jag klarar de första två delarna över repet och genom ringarna utan problem. Nere på marken ser jag flaxande armar, desperata ansikten. Ny fokusering och vidare. Linbanan känns i magen, och jag landar på andra sidan vattnet och dess avsats precis som jag förutspådde.

   Lugnt och metodiskt tar jag mig vidare över stockar, rep i olika formationer och hängbron utan skyddsräcke. Till slut har jag nått fram till den sista utmaningen; hoppet. Hur lång tid som passerat har jag ingen uppfattning om; sekunder, minuter, timmar?

   Sirener i periferin distraherar mig, någon skriker ”gör det inte”! det låter desperat, men jag lyckas till slut koppla bort marken igen. Andas.

   Hur långt i centimeter det är mellan de där två avslutande avsatserna har jag ingen aning om, vad lutningen i grader är mellan dem är okänt. Men det är långt, ser öppet ut. Jag ska dit över, inte för att bevisa någon, men bara för att jag kan.

   Jag låter det gå fort, jag har fokuseringen och jag sätter i höger fot, blundar och sedan landar jag på andra sidan, vänster fot först med kroppen lutad lätt framåt. Samlar så balans och tittar ut över den spegelblanka sjön som ligger åt väster till, andas ut och går vidare mot slutstationen; att falla ner i nätet.

   Men för mig är allting över.

 

Tyra Tok

17 januari 2008 15:32

Gosh! Jag fick svindel. =)

http://blogg.aftonbladet.se/18131

 

Magnus

17 januari 2008 18:56

Det är högt..:)

http://thorn.bloggagratis.s

 

Madonnan

18 januari 2008 09:37

Knappt jag kunde läsa, huii:)

 

Mamma

18 januari 2008 11:20

Du skrämmer mej!

 

Magnus

18 januari 2008 11:30

Madonnan: Högt, högt är det..
Mamma: Du behöver inte oroa dig; ingenting är omöjligt när man väl bestämt sig..:)

http://thorn.bloggagratis.se

 

imse vimse

18 januari 2008 22:53

Jag har varit till höghöjdsbanan utanför Uppsala. Där var man tvungen att ha säkerhetslina. Fast det hjälpte inte, jag klättrade bara upp en liten bit, sen vände jag. Blev för jobbigt för mina onda armar och händer.

Linbana däremot, har jag åkt på Vässarö. Med fullpackad ryggsäck. Och vandrat över olika hängbroar. Det var kul!

Ha en fin helg och håll i hatten!

http://zvammel.blogspot.com

 

Pinglan

19 januari 2008 03:03

Jag riktigt levde mig in i din historia. Tack för titten och avtrycket i min blogg. Önskar dig en trevlig helg! Hoppas du får ge ut många böcker. Ha det gott!

MVH

http://blogg.aftonbladet.se/444

 

Rosa

19 januari 2008 11:16

Oj den här var riktigt knepig. Tänker mitt i allt det är väl ingen ut ur kroppen upplevelse utan det måste vara höjden och inget annat hm.....

http://blogg.aftonbladet.se/150

 

Magnus

19 januari 2008 11:46

imse vimse: Kanske Fjällnora?
Pinglan: Tack och trevlig helg.
Rosa: Ungefär så.. Och känslan av att...? (Lite hemlig får man väl vara?)

http://thorn.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    http://thorn-kugghjulsmannen.blogspot.com/        

  En dag, 080523   Det tornar upp sig bortom Hågadalen. Norröver klarblått. En kollision är att vänta, två fronter som får göra upp, släppa sina krafter fria och spela ut allt de har. Det kan bli ett vackert skådespel. Som i en bok av Ulf Lundell.   ...

    jag stod och såg påregistrerade varjedetalj  kunde dra linjernamellan punkterna  ta på intensiteten ...

  Idag hände något. Mitt emot mig på bussen satt en gammal man och tittade ut genom fönstret. Vi väntade båda på avfärd från City. Klockan strax efter två. Han hade nästan vitt hår, var fårad i ansiktet, med en hälsosam solbränna och rak i sin kropp....

  Jag står ovan hundra och sträcker ut. Mina ögon är slutna, jag andas sakta,... sakta,... sakta, för att liksom låta det komma till mig. Framför mig ligger allt det där som jag byggt upp, alla bilder i färg som jag har samlat på mig genom åren.    ...