Jag tittar bakåt när bilen rullar iväg

du vinkar och blir allt avlägsnare

Till slut försvinner

du som en prick

vid horisonten

Det känns som om hela världen

ramlar över mig

Det är vemod smärta

det är avsked

Jag vänder mig om

lutar mig bakåt

ser framåt

Där ligger hela världen

framför mig

Som ett dukat bord

jag inte vill åt

Jag var och tittade på när min dotter tränade konståkning idag. Nybörjarkurs, glädje, entusiasm och liv! Och det slog mig där jag stod lutad mot sargen, att jag nog borde ha blivit en isprinsessa trots allt. Istället fjantade jag runt och spelade hockey större delen av min uppväxt.

   Visst var det kul att sätta upp den där pucken i krysset, och visst blev man stolt över att ta emot priset som matchens lirare, men vad är väl detta mot konståkning? Herregud, ingenting!

   Tänk att få tänja gränserna, göra de där konsterna, hoppa upp, snurra runt och sedan landa, och allt detta i en enda lång följsam linje av perfektion.

   Jag kan se mig själv därute på isen, och det är bittert att göra denna iakttagelse vid en ålder av 37. Det är liksom lite försent, till och med jag inser det.

   Isprinsessa.., inte prins, för det finns inga sådana, inte ens i sagorna, utan en riktig isprinsessa.

   Detta skulle ha varit jag.