Jag kommer gående längs med det gamla keramikbruket på min högra sida och vänder upp blicken bortåt höjderna. Då blir det återigen uppenbart; avståndet. Allting är avstånd.

   Framför mig tonar höghusen upp sig med sina plåtfasader i silver. Dessa säger ingenting om sanningen som vilar där. På min vänstra sida ligger villaområdet där karriärer och SUVar dansar vals i vinterregnet, som om det vore en alldeles egen befängd form av konst.

   Kommer fram till kurvan upp mot vårt, och fältet ligger som en kall fuktig öken åt naturreservatet till. Det är januari. Det är mörkt och fuktigt. Det är Sverige 2008.

   Bakom mig ligger höghusen och villaområdet kvar. Avståndet i meter kan mätas med nollor om två. Det skulle ta mig ett par minuter att vandra emellan.

   Avståndet i kronor är oöverskådligt.