Jag står nere vid A1, och på andra sidan gatan lyser butikerna Your Travel Office: Travelways och Salong Fancy Style rakt in i mina ögon. En polisbil tjuter blåblinkande förbi på den gråsmutsigt vattendränkta asfalten, på skenande gummi bort mot den här stadens baksidor.

   Jag sluter mina ögonlock, och bland milslånga sandstränder och yppiga fotomodeller ackompanjerad av falnande sirener landar jag på en helt annan perrong, i en helt annan tid:

”Det är någonstans i mitten av åttiotalet, och vi sitter på taket till Panncentralen. Vi tittar alla tre mot skorstenens topp, och jag har precis bestämt mig för att klättra dit opp, till plattformen där uppe, strax under molnen.

   Stegen är förankrad på utsidan, och det svajar på vägen, men jag har ju bestämt mig, jag kan inte vika ner mig nu, det skulle strida mot den maskulina norm jag då, helt omedvetet, rör mig inom. Jag svettas i händerna, och fingrarna känns som gelé mot det rostiga järnet. Utan att titta nedåt en enda gång är jag efter någon minut på plats, på toppen. På skakiga ben återtar jag så sakteliga kontrollen.

   Jag kikar ner på mina vapendragare. De har krympt, och vinkar och skriker något ohörbart. Men jag har redan glömt bort dem, jag har glömt bort varför jag står där uppe. Det jag ser framför mig är något jag aldrig har sett förut; det är drömmar utan slut. Framför mig ligger Västerhöjden och man ser ända ner till Petréskolan och ishallen mot Faluvägen till.

   Tornet på Panncentralen är i detta ögonblick mitt alldeles egna La Tour Eiffel, och därifrån ser jag hela världen, alla dess drömmar och möjligheter. Vinden rufsar om mitt hår och syret i luften är magiskt maximerat. Det är total kontroll, det är ett ögonblick av ren eufori.”

Så tillbaka på A1 igen. Den fuktiga luften tränger på, och jag tänker tillbaka på min senaste visit i barndomsland. Jag tog en sväng förbi Västerhöjden igen, med bil. Panncentralen var borta, och hyreshusen, säkert tio stycken, var borta, allting var borta. Det fanns inte ett spår av det som en gång i tiden var vårt, det som var Våra domäner.

   Men någonting låg kvar där i det slarvigt höga gräset, trots allt. Osynligt, men påtagligt närvarande; nämligen drömmen om någonting nytt.

   Det spelar ingen roll hur många av dem som kommer att krossas, de kommer alltid att ersättas med nya. Som blodet som dränker in våra hjärtan.

   Drömmarna är det sista som lämnar oss.

 

Niki Loong

3 mars 2008 18:45

Grattis till finalplatsen. Håller tummarna den 25:e april!!!!!!!!!!!!

http://www.metrobloggen.se/niki

 

jonken

3 mars 2008 19:20

Det är helt underbart med drömmar.
Vi ska aldrig sluta drömma.
Och vi ska aldrig,aldrig sluta uppfylla dom,iallafall nån liten dröm då och då.

Det höjer det här levandet ännu lite till.

 

Sandra

3 mars 2008 21:35

Något som slår mig är att jag inte har samma drömmar idag som jag hade då ... var, när och varför började jag drömma om andra saker?! Jag borde inte ha slutat drömma om det som var viktigt då.

Jag ska ta upp minst en dröm igen ;-)

http://almanova.blogg.se

 

Sweetish

3 mars 2008 22:01

Ja, drömmen är både vacker och grym. Have a good one!

http://blogg.aftonbladet.se/10910

 

Magnus

3 mars 2008 22:16

Sandra: Det känns som om de tidiga drömmarna var mer vitala, ..eller naiva? vad vet jag..:)
Men som sagt, man borde ta upp åtminstone en igen. Och gjuta lite nytt liv i den!

Sweetish: Så sant; sweet dreams..

http://thorn.bloggagratis.se

 

Gunnar

4 mars 2008 09:23

Hej
Mina ben skakar bara av att läsa Ditt inlägg.Nog finns det skyddsänglar som vakar över alla unga män.Själv balanserade jag på broräcken i samma galna ålder.
:-)

http://blogg.aftonbladet.se/7121

 

Peter

5 mars 2008 13:33

Jag åker där ofta nu, på Västerhöjden. Dagiset är ju där, i huset som stod bakom det vi bodde i, som nu är rivet... Och fler ska rivas också... Jag kom att tänka på den gången du och T stoppade ner den där killen i en gatubrunn, satt på locket och höll honom fången där ett tag :) Fan det var kul, allt är ju tillåtet i "krig"...

http://smokehead.bloggagratis.se

 

Rosa

5 mars 2008 15:25

Upplevelser som lämnar spår livet ut Häftigt! Något som ingen kan ta ifrån en och något att vara avundsjuk på om de själva aldrig fått uppleva det. Precis som med kärleken.

http://blogg.aftonbladet.se/150

 

Manjusri

5 mars 2008 19:07

Det är något med utsikter. Från toppen ser vi det vi inte ser annars, vi ser vilka utsikter som är tänkbara...
Grymt bra skrivet, jag blir sugen att åka till H-trakten, och som jag är född i Gävle vet du att det är en stor och omvälvande sak att säga :-)

http://manjusri.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    http://thorn-kugghjulsmannen.blogspot.com/        

  En dag, 080523   Det tornar upp sig bortom Hågadalen. Norröver klarblått. En kollision är att vänta, två fronter som får göra upp, släppa sina krafter fria och spela ut allt de har. Det kan bli ett vackert skådespel. Som i en bok av Ulf Lundell.   ...

    jag stod och såg påregistrerade varjedetalj  kunde dra linjernamellan punkterna  ta på intensiteten ...

  Idag hände något. Mitt emot mig på bussen satt en gammal man och tittade ut genom fönstret. Vi väntade båda på avfärd från City. Klockan strax efter två. Han hade nästan vitt hår, var fårad i ansiktet, med en hälsosam solbränna och rak i sin kropp....

  Jag står ovan hundra och sträcker ut. Mina ögon är slutna, jag andas sakta,... sakta,... sakta, för att liksom låta det komma till mig. Framför mig ligger allt det där som jag byggt upp, alla bilder i färg som jag har samlat på mig genom åren.    ...