Jag satt där längst in i hörnet när du kom in genom dörren. Jag hade sett dig i vimlet på Esplanaden ett par dagar tidigare, du passerade mig då på centimeterkort avstånd. Jag kände din puls.

   Nu sökte jag upp dina ögon men det var som om du såg rakt igenom mig, det fastnade inte (Du måste ha missat det där rena, perfekt klara, som jag bär inom mig). Jag vek undan och tittade ner i bordet. När jag sedan fyllde lungorna spände det över bröstet, det sipprade upp mot hjärnan och det var som om någonting frigjordes, det började snurra runt för mig, väggarna ändrade färg och någonting återvände.

   Jag vet inte hur länge jag satt där och iakttog dig, läste dig, kände av allt som du sände ut i det där rummet.

   När du sedan gick ut genom dörren, helt i glas, och återigen var försvunnen, var min enda tanke att jag bara måste få vara med dig.