Det är i gryningens timme, och jag kommer gående genom Stadsparken. Lummigt, grönt och fuktigt svalt ute. Någonstans runt plus tretton. Himlen ovanför är oskyldigt blå och naiv, den brukar vara det den här tiden på dygnet. I träden sjunger fåglarna opp för ännu en dag på estraden.

   Vid kajen efter Östra Ågatan ligger M/S Sjösala stilla i det djupblå vattnet. Jag minns en gång för många år sedan när vi abonnerade fartyget och for iväg till Krusenbergs Herrgård efter Mälarens strand. Herrgården, med anor från 1600-talet, kallas ibland för ”kvinnornas herresäte”. Jag minns att jag åt Sotad oxfilé med balsamicosky och råstekt sparris. Det var mycket vin, mycket prat, mycket glädje. Vi var åtta stycken den där gången, alla på toppen av piedestalen, alla med vetskapen om att hela världen var vår. Ingen i sällskapet var kvinna.  

   Det där var en annan tid, i en annan värld. Vart den tog vägen har jag ingen aning om. Jag stannar till på Islandsbron, lutar mig mot relingen och ser ut över ån, fångar restaurangen på vänster sida, en grekisk. Det kommer kyliga vindar, och bakom mig en tjutande ambulans på väg mot Akademiska. Tillsammans bryter de magin.   

   Jag vänder upp i riktning mot slottet, det var ju det som var själva målet med den här tidiga morgonvandringen. Det är en magnifik utsikt som bjuds, och där uppe på Kasåsens höjd kan man känna historiens vingslag som en lätt rysning in efter underarmen. Kanonerna runt omkring mig vittnar om Gustav Vasas maktlystnad och utmaning mot kyrkans ställning i dåtidens 1500-talssverige. Idag kan man inte ens känna lukten av krut i de gamla kolosserna.   

   Trots att jag noggrant spanat efter dig ner mot slottsbacken, så överraskar du mig genom att obemärkt komma emot mig bakifrån, och blåsa mig lätt i nacken. Du skrattar till och lägger din scarf för mina ögon, och för en sekund håller jag på att tappa balansen. Som två nyförälskade tumlar vi runt kring Gunillaklockan, innan jag slutligen får tag om dina armar och fångar dig mot klockstapeln, trycker fast dig. Jag ser in i dina ögon och vi kysser varandra intensivt, och det smakar sött om dina läppar, du ler, retas med tungan, fångar min hand till din kappa ovan ditt bröst, och skjuter dig så slutligen ifrån mig.   

   Vi ser på varandra där i morgonsolen, och jag försöker förstå hur vi hamnade här, du och jag. Och du är vacker, så vacker. Klädd i svart, och ditt hår rufsigt av vinden, din hållning så säker, så perfekt. Det skulle ha kunnat vara en film, en bok, en tavla, men det är verklighet; nutid.  

   Vi bestämmer oss för att gå ner till City och äta frukost. Vi hasar oss ner för branterna, och vi får hjälpas åt för att inte falla. Väl inne i värmen igen och med frukosten på bordet, kommer så den oundvikliga frågan:

   – Varför lämnade du mig då? Vad var det egentligen som hände där på Krusenbergs?

To be continued..