Jag står nere vid A1, och på andra sidan gatan lyser butikerna Your Travel Office: Travelways och Salong Fancy Style rakt in i mina ögon. En polisbil tjuter blåblinkande förbi på den gråsmutsigt vattendränkta asfalten, på skenande gummi bort mot den här stadens baksidor.

   Jag sluter mina ögonlock, och bland milslånga sandstränder och yppiga fotomodeller ackompanjerad av falnande sirener landar jag på en helt annan perrong, i en helt annan tid:

”Det är någonstans i mitten av åttiotalet, och vi sitter på taket till Panncentralen. Vi tittar alla tre mot skorstenens topp, och jag har precis bestämt mig för att klättra dit opp, till plattformen där uppe, strax under molnen.

   Stegen är förankrad på utsidan, och det svajar på vägen, men jag har ju bestämt mig, jag kan inte vika ner mig nu, det skulle strida mot den maskulina norm jag då, helt omedvetet, rör mig inom. Jag svettas i händerna, och fingrarna känns som gelé mot det rostiga järnet. Utan att titta nedåt en enda gång är jag efter någon minut på plats, på toppen. På skakiga ben återtar jag så sakteliga kontrollen.

   Jag kikar ner på mina vapendragare. De har krympt, och vinkar och skriker något ohörbart. Men jag har redan glömt bort dem, jag har glömt bort varför jag står där uppe. Det jag ser framför mig är något jag aldrig har sett förut; det är drömmar utan slut. Framför mig ligger Västerhöjden och man ser ända ner till Petréskolan och ishallen mot Faluvägen till.

   Tornet på Panncentralen är i detta ögonblick mitt alldeles egna La Tour Eiffel, och därifrån ser jag hela världen, alla dess drömmar och möjligheter. Vinden rufsar om mitt hår och syret i luften är magiskt maximerat. Det är total kontroll, det är ett ögonblick av ren eufori.”

Så tillbaka på A1 igen. Den fuktiga luften tränger på, och jag tänker tillbaka på min senaste visit i barndomsland. Jag tog en sväng förbi Västerhöjden igen, med bil. Panncentralen var borta, och hyreshusen, säkert tio stycken, var borta, allting var borta. Det fanns inte ett spår av det som en gång i tiden var vårt, det som var Våra domäner.

   Men någonting låg kvar där i det slarvigt höga gräset, trots allt. Osynligt, men påtagligt närvarande; nämligen drömmen om någonting nytt.

   Det spelar ingen roll hur många av dem som kommer att krossas, de kommer alltid att ersättas med nya. Som blodet som dränker in våra hjärtan.

   Drömmarna är det sista som lämnar oss.