Jag träffade på dig bortom vattenfallet, du satt där i det fantastiska dånet på en plats där regnbågen både börjar och slutar. Jag hade aldrig varit med om ett sådant ljus förr, det bländade mig och ditt gnistrande hår skickade reflexer mot mina ömma ögon. Samtidigt var det en sådan rymd där, hög luft, fuktigt och vått under de gröna trädkronorna.

   Där satt du när jag kom fram. Jag hade gått i flera mil den där dagen och jag kunde inte tro mina ögon när jag sakta gick in i ljussalen. Fallet var övermäktigt allt annat jag tidigare skådat, en storartad syn. Vi såg på varandra ett kort tag innan du reste dig och kom emot mig. Du pratade inte mitt språk, men jag förstod ändå vartenda ord som du sa.

   Du berättade att du hade klättrat upp för hela den vänstra sidan, bara genom att använda dina händer och fötter. Du hade vilat på en avsats ett par hundra meter upp, men sedan tagit resten i en etapp. Du visade mig dina handflator och det lyste om dem, det var en kraft där som fick mig att avvakta en aning, men samtidigt trollband de mig, de fick mig att vilja ha mera, jag ville att du skulle röra vid mig, hela mig.

   Beskrivningen sedan, av hur du kastade dig ut med armarna utsträckta och kroppen spänd som en båge, fick mig att dra efter andan. Jag kunde se dig falla hundratals meter ner mot ytan, det var så tydligt, så klart, så fulländat vackert. Och hur du flera minuter senare kom upp med ögonen slutna, din mun kippandes efter syre, hur du fylldes igen, hur du åter tog plats i omloppet igen.

   Jag backade ett par meter och synade dig från topp till tå. Jag sträckte ut mina händer, nickade mot dig, rörde mina läppar nästan omärkligt. Där och då visste jag att jag hade upplevt det största av ögonblick, crescendot.

   Jag ville aldrig mer släppa dig med blicken.