Det är vår på min balkong. Solen har landat här, och utanför smälter den, till synes, helt meningslösa snön bort igen. Det spelas The Clash på stereon, precis som alltid här när våren knackar på; Train in Vain. Det är något med den låten som är själva essensen av allt det som gör våren. Den öppnar upp stängda portar, den släpper ut delar av mig som legat stilla under vintermånaderna.

   Jag får lust att gå ner till svandammen och mata fåglarna, ta en vända i naturreservatet och suga i mig allt det oändligt vackra som man möter där ute, jag får lust att sätta på mig mina svarta Ray-Ban, ta bilen och köra ut på motorvägen, lägga mig i norrgående riktning, trygga etthundratjugo och musiken på exakt nivå. Jag får lust att gå till saluhallen och handla upp en sjudundrande middag för släkt och vänner, jag får lust att gå genom staden, iaktta människorna, ser hur just de behandlar sina vårkänslor, jag får lust att le mot okända för att kvittera ut ett leende i retur, jag får lust att leva i ett 48-timmarsdygn.

   Allt det där, eller åtminstone delar av det, ska jag göra när våren kommer. På riktigt.