Jag vill få tag på det där igen

luften som vibrerar

svetten i pannan

blodet som stormar

känslan av att ännu en gång

få brinna upp framför scenen

(Bild: Turnéaffisch Imperiet 1988)

Det är morgon i staden. Utanför vindpiskas träden, snön ligger lite här och där, som en felplacerad tunn vit matta. Minus tre.

   I bakgrunden hör jag Lillefot från TV:n, uppfostringsmaskinen, mina små ligger i soffan, susar, vi ska snart ut i skogen, ut i naturreservatet, ut, eller snarare bort från stadens puls, stadens närvaro, sätta våra fötter på ursprunget, på det som verkligen är äkta, på det som smakar jord.

   Den här staden, Sveriges fjärde, är underbar på många sätt, den är min, jag kan känna det, det är hur tydligt som helst. Dock, jag äger den inte. Men, den är min. 

   Hur som, idag vill jag bort, jag vill inte vara i någon stad överhuvudtaget, städer kan trötta ut en, vara påträngande, som en stor koloss du aldrig blir av med, som en vän som aldrig inser när det är dags att gå hem.

   Ovanför kommer ett plan på väg mot Arlanda, jag hör det dova ljudet från jättemotorerna, jag ser hur det glimmar i reflexerna från solen, jag ser hur det försvinner bortom trädtopparna. Och jag vet att det aldrig kommer att lämna mig.

   Det där om att alltid vara på väg.