Någon gång efter midnatt kom det till mig; att jag borde göra ett försök, ge det tid, försöka fokusera och och få det att avstanna, att för en stund få det ur sin givna bana. Att leva i nuet.

   Men det går inte, det far iväg, tankarna, orden, allt, det bara försvinner, det är borta innan min hand ens hinner röra sig, innan jag hinner gripa tag i det. Det är flyktigt, nuet, det förgås i samma stund som det uppstår.

   Egentligen borde det vara givet, men jag vill inte förstå. Jag vill leva i nuet. Nu, någon gång, bara för att få kliva av, nollställa, få upp blicken igen, få energin att alstra på egen hand.

   När jag sitter där i mörkret kommer en märklig insekt och landar på min underarm. Den liksom virar in sig i det ljusa korta håret, den stannar av och sitter blick stilla i kanske tre, fyra sekunder. Mina rörelser upphör, jag håller andan och sätter blicken i det märkliga livet som landat där. Sedan ger den sig av, flyger iväg och försvinner i natten, jag slits tillbaka med ett tusendelsryck, återvänder i mina tankar och allt är som vanligt igen.

   Men det är möjligt att jag lyckades där i mörkret, att fånga nuet, det kanske inte krävdes mera än så.

   Det kanske bara är så där..., märkligt.