Idag skakade jag hand med en 81-årig man. Ett handslag mellan två män, men mellan två skilda livsöden.

   Denne man har överlevt nio koncentrationsläger och förintelseläger under det andra världskriget. Han har sett sin familj försvinna, en efter en, han har sett tyska vakter slita spädbarn mitt uti, som vilken rå kycling som helst, han har sett tyska soldater skjuta prick, torterat, mördat, misshandlat och förnedrat människor som du och jag, männsikor av kött och blod. Som en teater, som ett skådespel.

   Denne mans händer har fastnat i taggtråd, letat fäste i lervälling, slitit bark från träden för att få något att äta, famlat på tyska soldaters nyputsade stövlar för att be om nåd, för att få stopp på mardrömmen.

  Men mardrömmen tog aldrig slut. Varje natt, varje dag förföljer de honom, vart han än går, vart han än är. Han kommer aldrig att bli fri. Han fick dock en livslång lycka och egen familj, men mardrömmarna kommer aldrig att lämna honom.

   Jag skakade hand med svart historia idag. Det största handslag jag någonsin upplevt.