Jag hade under mycket lång tid, på avstånd, sett hur hon balanserade på rakbladets sylvassa stål. Hon var liksom törnad i kanten, stukad, men hon bar upp allt det där med rak rygg och fast blå blick. Långt där uppe.

   Men hur det än var kunde jag inte se bort från det svarta sot som omgav henne, hon blev grå mitt i all färg och suddig i konturerna.

   Sen var det stålet..., kallt som is, gnistrande, farligt, utmanande! Där gick hon, från tidigt morgon till nattens sena timmar, vankandes av och an, fram och åter. Från tid till tid.

   Det var som om jag bara väntade på att allt skulle explodera, att allt skulle upplösas i en orgie av sprakande stjärnor och fallande neoner, att hon sedan skulle ta mark och sönderdelas på den heta asfalten, att hon skulle mjukna och bli... människa igen.

   Men det där hände aldrig. Hon behöll sin energi och jag förstod med tiden att hon hade gjort det till en konstart, hennes alldeles egna, att hon aldrig planerat att stiga av, att hon älskade det där stålet till bristningsgränsen, att hon höll fast med låst mjuk hand.

   Att det egentligen var jag som borde klivit upp.