Uppsala City, 080509

Ibland blir allting så uppenbart. Som att det här landet är som en avlång istunga, tungt nedkyld av ångest i olika doseringar och färger. Åtminstone större delen av året. Landet långt där uppe i norr.

   Hur ska man annars förklara den förvandling som sker i maj månad? Var kommer alla människor ifrån? Vad kommer sig alla leenden av? Vem har lagt ut de hoppfulla vibrationerna som ockuperar våra gator och torg?

   Det är ju så HÄR det ska får vara. Året om.

   Vad har vi gjort för ont egentligen?  

Vid porten till TietoEnator Procapita Education Rexnet, 080507

Kan någon människa förklara för mig vad det är för fel på den här "utbildningsplattformen"? Den saknar logik och den är seg. Vill den att man ska bli tokig när man loggar sig igenom deras port? Vill den att det ska vara krångligt?

   Jävlas den med oss?

   Som om vi inte hade nog som det är i dagens skola.

"Bloggbyn" 080505

Jag tittar in i ett vridet samhälle; det kallas för bloggbyn, en alldeles speciell form av gemenskap. Det finns många sådana byar, några trivsamma, de allra flesta inte. Just den byn jag står och ser in i just nu, är av det senare slaget.

   Här ska man samla på poäng, och poäng får du för antalet sidvisningar och antalet kommentarer på dina inlägg. Det har ingenting med kvalitet att göra på det som skrivs, det mesta är fullkomligt ointressant med frapperande låg nivå, men det gäller att synas, att sätta rätt rubriker, tala om rätt ämne. Sedan är regeln att, "skriver du hos mig skriver jag hos dig". Det här är byn för förlorarna, de som inget annat kräver än en stund i "ljuset". Det vilar en form av sorglig tragik här.

   Och jag behöver inte den där byn. Den behöver inte mig.

   Därför skiljs vi åt.

London 080501 23.25

Fråga inte mig hur det gick till, men du lyckades locka mig dit. Jag hade aldrig haft en tanke på att göra det, men hur det nu var så stod jag där i rummet. Mitt i.

   Jag vet inte hur många ni var, kanske tjugo stycken, alla med ryggarna mot väggen, alla med blicken mot mig. Först trodde jag att ni ville döda mig med era isblå ögon, att ni ville förgöra mig en gång för alla.

   Jag kan säga direkt att ni i så fall lyckades jävligt dåligt. Ni såg ut som ett gäng B-skådisar, nyss uppkomna från en mörk gammal källare, som serverade alldeles för billigt vin i sina flaskor.

   Till sist tog Du till orda, du ställde den där ofrånkomliga frågan och alla ville ha ett ärligt rakt svar. Ni ville ha rätt svar. Utan darr på rösten.

   Tyvärr gjorde jag er besvikna, och vad annat kunde jag göra? Jag hade bara ett svar, ett enda ord. (Fel ord.)

   - Nej.

   Jag vände på klacken, och gick ut ur rummet. En befriande skön känsla när jag kom ut i den ljumma natten, kände syret landa i lungorna, kände det lätta regnet mot min panna.

   Kände tyngdlösheten.

Denna blogg har ingenting mer att tillföra bloggvärlden för tillfället. Den är under själslig renovering på mycket obestämbar framtid.

Det är fredag igen, och egentligen inte mycket att klaga på.

   Vi låter det bara vara.

   Lämnar allt i fred.

Det bär mig emot att skriva, det går nästan inte, men det blir inget i morgon. Det är bara att inse fakta, och släppa hela grejen, jag borde ha gjort det för länge sedan. Elak jävla virusinfektion bestämmer man inte bara bort så där, inte ens jag. Den sänkte mig, och jag sov fortfarande när domaren närmade sig tio.

   Som liten önskade jag ibland att jag var en trollkarl, för att kunna trolla fram de största glassarna som fanns. Idag, för första gången på över 30 år, vill jag vara trollkarl igen. Inte för glassarnas skull. Men för mickarnas, gitarrernas, trummornas, för livets skull.

   Men KSO kör på, Anna och Lars delar på "min sång". De kommer att vinna det där ändå, allt annat vore en överraskning. ("Fan ta er om ni inte kommer hem med den guldfärgade stratan! Den är ju vår.")

Ps. Ny omröstning; avge svar!

Får mig ett muntert skådespel uppfört på parkeringen utanför, tillsammans med morgonkaffet idag. Skyltar om parkering förbjuden har varit uppställda sedan två dagar tillbaka, mycket synliga för alla som tillåts framföra en bil, de ordinarie parkeringsskyltarna har varit övertäckta med svarta sopsäckar. Något ingen sansad människa kan ha missat.

   Trots det står det två bilar kvar på parkeringen när "grussugaren" anländer. Febril aktivitet tar vid, och inom tio minuter har vi sju vuxna män i färgglada västar på plats, en bärgningsbil, två bilar från parkeringsbolaget. Jag är tvungen att fylla på lite kaffe, sätta på mig solglasögonen och verkligen luta mig tillbaka. Leendet på mina läppar andas munterhet.

   Sedan skrivs parkeringsböter, bilarna lyfts upp och rullas åt sidan, och "grussugaren" kan äntligen göra sitt jobb. Då dyker, genom det enorma dammolnet, en mycket storväxt och burdus man upp, gestikulerar och pekar. De vuxna männen i färgglada västar rör inte en min, pekar i sin tur på skyltarna, nickar lite lätt, pekar på P-boten. Den burduse är vid det här laget högröd i ansiktet, tar lappen från vindrutan, sätter tillbaka den i något som kan liknas vid en John Cleese-manöver, vänder på klacken och går därifrån.

   Och jag funderar på om den mannen verkligen är läskunnig, eller om han bara är dum? Av bilen att döma kan han tillhöra den kategori män som tror att de har egna lagar, egna regler och inte behöver bry sig om trivialiteter som vanliga svenssons envisas med att följa. För mig framstår han dock som en idiot. Varken mer eller mindre.

   Den starten på morgonen får mig att må mycket bättre än vad jag har gjort den senaste veckan, nu känner jag att jag börjar återvända igen. Var till doktorn i går, och det konstaterades att den elaka virusinfektionen i luftvägarna är envis, jag har en svullnad mot ögon och panna som måste ge med sig, hostan måste avta.

   Gör den inte det idag, om jag inte ser någon ljusning efter lunch, då blir det inget uppträdande i morgon, åtminstone inte för egen del. Hur kul skulle det vara för juryn, för publiken, för resten av bandet att höra en sångare som låter som en hostig Gammelsmurf? Hur kul skulle det vara för mig?

   Men jag hoppas att dagens parkeringsfars kan ha hjälpt till, den gav mig om inte annat lite av humorn tillbaka.