Hovet Stockholm, en grå kväll i februari. Med vilka andra långlivade band som helst hade det här kunnat vara en smärtsam kväll, en pinsam historia man helst hade velat glömma. Men det här är ingen sådan kväll. Redan i inledande Open svämmar tårkanalerna över, och det är startskottet för en briljant, rå, kantig och magnifik uppvisning på drygt tre timmar.

   The Cure har varit husgudar hemma hos mig länge nu. De färgade mitt hår svart på 80-talet, la på kajal under mina ögon och klädde mig i skjortor om lager av tre. De fick en att ta bilen till Stockholm enkom för att köpa en av dessa skjortor, och i bilen givetvis en egenkomponerad Curetejp i bandaren. De har färgat min själ inte bara svart utan i regnbågens alla möjliga färger, och det är så den här kvällen känns; svart i botten blandat med färgklickar nonchalant utspottade över scengolvet och det (nästan) fullsatta Hovet.

   Robert Smith rör sig som sig bör; buttert avigt i, som alltid, alldeles för stora skor.. I avsaknad av syntar rullar Robert och Porl Thompson upp slingorna via gitarrer och det fungerar frapperande bra, även om det valet gör att låtar som Plainsong och The same deep water as you lämnas utanför spellistan. Men det är förlåtet en sådan här kväll.

   Efter en och en halv timme och den fullständigt magnifika The Kiss är jag golvad. Igen. Shake dog Shake levereras i samma veva, och jag sitter där på rad 19 med ett leende på mina läppar. Ett gäng örhängen som M, Granding Halt och How beautiful you are... visar inte bara upp en bred sida av bandet, utan en energi och perfektion som i mångt och mycket saknar motstycke på dagens slumrande musikscen. Det är befriande bra, stundtals en nästan chockartad känsla.

   Avslutningen med 10:15 saturday night, Jumping someone else´s train och klockrena Killing an arab är stor konst. Jag står upp under de avslutande tonerna, och jag känner att jag skulle vilja vara större, jag skulle vilja lyfta taket på arenan och applådera hela denna kväll ut över den svarta huvudstadens gator och torg.

   Tre timmar är över och förbi. Tre timmar som gärna hade kunnat få vara natten lång.

   Sedan missade vi sista tåget hem. Men vad gjorde väl det en natt som denna?

Jumping someone else´s bus, eller?

Setlist                                                  
                

Foto: Maja Suslin/Scanpix