Någon gång på våren 1989: I bil på väg mot Gävle; Skivbutiken, Musikbörsen, till larmet. På stereon The Cures Kiss me Kiss me Kiss me. Det var inte så att jag åkte bil mot Gävle, jag dansade mig fram mot Gävle, liksom lekte mig fram över asfalten.

   Det var en känsla av att alltid vara på väg någonstans, att aldrig stanna upp, aldrig stå still. Det var en känsla full av liv, nya avfarter bakom varje kurva, en känsla av att vara odödlig. Jag hade inte en tanke på att dö, vilket jag heller inte gjorde.

   Idag fick jag tillbaka den där känslan; kom gående från centrum på väg mot skolan, och just där och då, i solen, i smältsnön, stack den mig. Den sköt liv i en slocknad ådra, gav mig åter en ljuv vacker melodi av romantisk kärlek till alla omöjliga och möjliga ting på denna planet. På ett par sekunder var det över och förbi.

   Och jag funderade på min väg tillbaka vart jag egentligen var på väg någonstans. Jag hade inget bra svar, jag var på väg i cirkeln, den man aldrig kommer ur, där ljuset kan vara påtagligt men dovare än det där ungdomliga. Jag tänkte på hur den här världen är jävligt duktig på att ta av människor kreativiteten, ta av dem drömmarna, sätta in dem i fack, lotsa in dem i rätt fil, stänga dörren, regla och låsa dubbelt.

   Och jag tänkte på att den här världen aldrig kommer att kunna låsa om mig, jag kommer alltid att ha en dörr öppen, en väg ut. Den här världen är för avig för att komma åt mig, den är som en öppen bok, visserligen en tragisk bok i vissa avseenden, speciellt i ytterkanterna. Men den är lätt att genomskåda.

   Just detta faktum kommer jag att utnyttja varje dag, varje sekund. Och just därför kommer jag att få uppleva och återskapa den där känslan i smältsnön några dagar om året livet ut. Det är den känslan som är det vitala, det primära, i hela tillvaron.

   Det är den som bygger resten.