Solen ligger lågt vid sexton. På väg hem efter en ordinär måndag, efter tre dagar utan fast telefoni och Internet; sviter efter "stormen". Kan inte säga att jag känt mig särskilt drabbad, mer än att jag är uppretad på leverantören; jag har betalt för att det ska fungera, då ska det fungera också. Varken mer eller mindre. Det måste väl ändå få blåsa lite?

   Med våren (eller är det höst fortfarande?) kommer tankarna. Har varit på samma ställe i sex år nu, har aldrig någonsin varit längre tid på en arbetsplats förr. Det börjar krypa i mig, jag letar vägar ut. Jag vill inte fastna i det där rummet, bli en del av väggarna, en del av institutionen. Det skrämmer mig; jag är rädd att den kommer att göra mig bitter med åren. Och det är något jag aldrig haft några som helst planer på.

   I övrigt, som solen här utanför; lågt liv. Har börjat om igen, ska sakta men säkert äta mig tillbaka, bygga upp tillvaron till oanade höjder, och det ska gå sakta, ingen panik, ingen stress, bara lågt liv, hela tiden, genom våren in i sommaren.  

   I rummet intill ligger S och lyssnar på Magnus Uggla anno 1978. Jag vet inte om det är lågt liv, men det framkallar i vart fall ett leende på mina läppar.