Det känns som om jag blivit lämnad på en ö. Det bor många människor här, tusentals, kanske miljontals. Men det känns som om jag är ganska ensam, ingen här verkar ta till sig verkligheten annat än genom förbrukade röster och sensationslysten media. Demokratin här är så inarbetad, så självklar att ingen längre funderar över vilka vägar den tar. Det är något sorgligt som vilar här, som om det redan skulle vara försent, som om ingenting längre spelade någon roll.

   Jag funderar på om det finns några som skulle kunna bygga en bro, som skulle ta oss över till andra sidan, någon som åtminstone skulle kunna läsa sig till det.

   Jag är beredd att bidra med mitt, jag har allt klart för mig. Men runtomkring mig snurrar hjulen fortare, allt går runt runt och ingen tar någon notis om mig där jag står och inväntar uppvaknandet. Är det ingen som ser mig?

   Men jag förblir ensam där vid kajen. Det slår mig att det kanske bara är jag som har sett igenom alltihopa, som har sanningen. Den där tanken gör mig förvirrad, jag bor ju här, jag till och med trivs med livet, men ändå är jag en främling, jag står utanför och ser på.

   Jag tittar bort mot horisonten, havet ligger blankt framför mig. Jag väntar på stormen som ska rulla in någon gång efter midnatt. Jag kommer att stå här då också, ta emot, stålsätta mig, göra mig moståndskraftig, öka hårdheten. Allt för att överleva.

   Jag går med obestämda kliv upp mot centrum, blickarna jag möter skvallrar om allt mellan himmel och jord. Kanske är det jag som är lurad, jag som är den felande länken, distraktionen här på ön?

   Men jag har svårt att tro det. När jag stänger dörren om mig hör jag åskan mullra långt där borta över havet.

   Dovt, myckekt dovt.