Det känns som om jag blivit lämnad på en ö. Det bor många människor här, tusentals, kanske miljontals. Men det känns som om jag är ganska ensam, ingen här verkar ta till sig verkligheten annat än genom förbrukade röster och sensationslysten media. Demokratin här är så inarbetad, så självklar att ingen längre funderar över vilka vägar den tar. Det är något sorgligt som vilar här, som om det redan skulle vara försent, som om ingenting längre spelade någon roll.

   Jag funderar på om det finns några som skulle kunna bygga en bro, som skulle ta oss över till andra sidan, någon som åtminstone skulle kunna läsa sig till det.

   Jag är beredd att bidra med mitt, jag har allt klart för mig. Men runtomkring mig snurrar hjulen fortare, allt går runt runt och ingen tar någon notis om mig där jag står och inväntar uppvaknandet. Är det ingen som ser mig?

   Men jag förblir ensam där vid kajen. Det slår mig att det kanske bara är jag som har sett igenom alltihopa, som har sanningen. Den där tanken gör mig förvirrad, jag bor ju här, jag till och med trivs med livet, men ändå är jag en främling, jag står utanför och ser på.

   Jag tittar bort mot horisonten, havet ligger blankt framför mig. Jag väntar på stormen som ska rulla in någon gång efter midnatt. Jag kommer att stå här då också, ta emot, stålsätta mig, göra mig moståndskraftig, öka hårdheten. Allt för att överleva.

   Jag går med obestämda kliv upp mot centrum, blickarna jag möter skvallrar om allt mellan himmel och jord. Kanske är det jag som är lurad, jag som är den felande länken, distraktionen här på ön?

   Men jag har svårt att tro det. När jag stänger dörren om mig hör jag åskan mullra långt där borta över havet.

   Dovt, myckekt dovt.

 

jonken

19 februari 2008 18:29

Jag är beredd att dra ut i strid,bygga sten efter sten,tills vi står där på andra sidan och ser världen vakna.
Och vi ska skratta och dansa när vi ser myllret av människor bort över bron.

På väg till den andra sidan.

 

Magnus

20 februari 2008 08:11

Jonken: Jag visste att vi var minst två!

http://thorn.bloggagratis.se

 

Depps

20 februari 2008 08:38

Känner lika och är rustad till tänderna.

 

Minna

20 februari 2008 20:01

Jag är med, jag också.

http://gycklarpredikan.blogspot.com

 

Magnus

21 februari 2008 09:48

Depps och Minna: Vi börjar bli en besättning..

http://thorn.bloggagratis.se

 

Depps

21 februari 2008 22:05

Japps!

 

imse vimse

22 februari 2008 23:12

Ja,ibland känner man ett utanförskap. Är det bara jag, tänker man. Men det är det ju inte. Vi är många.

Ha det bäst!

http://zvammel.blogspot.com

 

Rosa

24 februari 2008 10:56

Nej, du är långt ifrån ensam. Däremot upplever jag att vanmakten har tagit över. Nästan som om jag givit upp, som om jag väntar ut livet. Tänker - det är inte så långt kvar. En hemsk känsla och tanke. Skulle skriva ett inlägg nu på f m men kom av mig av en artikel i Expressen som handlade om oss människor och hur vi behandlar djur. Då känner jag den där ilskan som gör så att jag kommer av mig men vart leder den? Ja inte vet jag. Att jag gick vidare från min blogg utan att skriva. Jag skulle gärna hjälpa till att bygga den där bron och se till att den leder oss människor till ett bättre ställe. Leder NÅGONSTANS och inte i det här VANSINNET.

http://blogg.aftonbladet.se/150

 

Rebecca

24 februari 2008 22:43

den där åskan...det där dova mullret....det hör jag också

http://www.bbeccy.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    http://thorn-kugghjulsmannen.blogspot.com/        

  En dag, 080523   Det tornar upp sig bortom Hågadalen. Norröver klarblått. En kollision är att vänta, två fronter som får göra upp, släppa sina krafter fria och spela ut allt de har. Det kan bli ett vackert skådespel. Som i en bok av Ulf Lundell.   ...

    jag stod och såg påregistrerade varjedetalj  kunde dra linjernamellan punkterna  ta på intensiteten ...

  Idag hände något. Mitt emot mig på bussen satt en gammal man och tittade ut genom fönstret. Vi väntade båda på avfärd från City. Klockan strax efter två. Han hade nästan vitt hår, var fårad i ansiktet, med en hälsosam solbränna och rak i sin kropp....

  Jag står ovan hundra och sträcker ut. Mina ögon är slutna, jag andas sakta,... sakta,... sakta, för att liksom låta det komma till mig. Framför mig ligger allt det där som jag byggt upp, alla bilder i färg som jag har samlat på mig genom åren.    ...