I förrgår, mitt i vintern, gick jag in genom dörren från våren, morgonen efter stod jag där med hösten runtomkring mig, regnet tungt, tätt och kyligt. Obehagligt. Februari 2008.

   Idag har vädret upphört, det har blivit ett tillstånd igen, nederbörd i ett sträck, dygnsregn, och då förstår ni att det har gått för långt, att det har passerat gränsen. Igen.

   Detta land, eller åtminstone halva, har förlorat en årstid, vi har tre numera, inte fyra, det är så sant så sant, om du inte tror mig kom hit för att se efter, läs mina noter, mina noteringar, titta ut genom mitt fönster.

   På TV:n rullar klass 9.A vidare. "Elitlärarna" har tagit plats i våra vardagsrum. SvD tror på fullt allvar att detta är lösningen på skolans problem, de problem som Jan Björklund demoniserat och förstorat och som media dränker oss med, men de har fel, så otroligt fel. De har inte begripit någonting av den komplexa verklighet vi möter i skolan varje dag. Och jag tycker att det är pinsamt sorgligt.

   Hur som, tillståndet utanför ligger fast som berg. På andra sidan fältet ser jag höghusen som sockerbitar, fyllda med hundratals lysdioder. Himlen är gråblå, mot horisonten till svart, och det är kompakt det som vilar över oss, tungt, som om ingenting skulle råda bot på tillståndet. Det tillståndet.

   Som om solen inte fanns.