Någon gång på våren 1989: I bil på väg mot Gävle; Skivbutiken, Musikbörsen, till larmet. På stereon The Cures Kiss me Kiss me Kiss me. Det var inte så att jag åkte bil mot Gävle, jag dansade mig fram mot Gävle, liksom lekte mig fram över asfalten.

   Det var en känsla av att alltid vara på väg någonstans, att aldrig stanna upp, aldrig stå still. Det var en känsla full av liv, nya avfarter bakom varje kurva, en känsla av att vara odödlig. Jag hade inte en tanke på att dö, vilket jag heller inte gjorde.

   Idag fick jag tillbaka den där känslan; kom gående från centrum på väg mot skolan, och just där och då, i solen, i smältsnön, stack den mig. Den sköt liv i en slocknad ådra, gav mig åter en ljuv vacker melodi av romantisk kärlek till alla omöjliga och möjliga ting på denna planet. På ett par sekunder var det över och förbi.

   Och jag funderade på min väg tillbaka vart jag egentligen var på väg någonstans. Jag hade inget bra svar, jag var på väg i cirkeln, den man aldrig kommer ur, där ljuset kan vara påtagligt men dovare än det där ungdomliga. Jag tänkte på hur den här världen är jävligt duktig på att ta av människor kreativiteten, ta av dem drömmarna, sätta in dem i fack, lotsa in dem i rätt fil, stänga dörren, regla och låsa dubbelt.

   Och jag tänkte på att den här världen aldrig kommer att kunna låsa om mig, jag kommer alltid att ha en dörr öppen, en väg ut. Den här världen är för avig för att komma åt mig, den är som en öppen bok, visserligen en tragisk bok i vissa avseenden, speciellt i ytterkanterna. Men den är lätt att genomskåda.

   Just detta faktum kommer jag att utnyttja varje dag, varje sekund. Och just därför kommer jag att få uppleva och återskapa den där känslan i smältsnön några dagar om året livet ut. Det är den känslan som är det vitala, det primära, i hela tillvaron.

   Det är den som bygger resten.

 

Depps

4 februari 2008 19:04

Maila mig ang Cure, efter datorhaveriet har jag inte din mailadress. Vi åker runt lunch härifrån.

*längtar*

 

Rosa

4 februari 2008 19:44

Va häftigt du beskriver, har fått in känslan. Förstår precis vad du försöker säga. Den där cirkeln som man är tvungen att leva i pga att man tagit på sig ett ansvar/liv som är totalt beroende av en några år framöver. Men jag har också den där dörren öppen, hela tiden. Tänkte på dig idag, vet ju att du ska hit. Dottern är på Korn ikväll, därav tankarna. Det skulle passa mig bra. Skulle vara kul. Var ett tag sedan jag var ute och vimlade bortom gatan jag bor på. Tala om när ni kommer till stan och vart ni beger er, så kommer jag dit.

http://blogg.aftonbladet.se/150

 

Tyra Tok

5 februari 2008 14:50

Ha en underbar upplevelse Magnus. :)
Cirkeln du beskriver upplever jag själv som underbar. Den öppnar ideligen dörren, inte för att jag ska kunna fly utan för att jag ska njuta. Livet kräver hyrespengar men dörren kostar ingenting. Den är alltid öppen och därinne har jag min frihet.

http://blogg.aftonbladet.se/18131

 

Magnus

5 februari 2008 15:37

Härligt att se att du håller igång din blogg. Själv har jag väl mer eller mindre gett upp bloggandet, har väl slut på ord helt enkelt. Reste med Birka i helgen och satt och snackade med busschauffören på hemresan, han var hemmahörande i Hofors och kände bröderna. Kommer inte ihåg vad han hette men trevlig som fasiken var han och skjutsade oss ända fram till dörren, de är trevliga de där hoforsborna...

Hoppas du har de bra mange!

Vi hörs

http://blogg.aftonbladet.se/13719

 

Magnus

5 februari 2008 19:02

Depps: Jag hör av mig.
Rosa: Vi hörs av.
Tyra Tok: Jo, så kan man se det och känna det.
Mange: Alla från Hofors är trevliga..:) Hur som, hoppas orden hittar tillbaka, och ha det så gott!

http://thorn.bloggagratis.se

 

Manjusri

5 februari 2008 23:04

Jag blir avundsjuk av ditt inlägg. Låter skönt att vara hundra på att den där dörren finns där. För egen del är jag inte så säker. En kattlucka kanske jag har, men som jag levt den senaste tiden börjar den bli svår att komma igenom...
Allt gott till dig, L och barnen.

http://manjusri.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    http://thorn-kugghjulsmannen.blogspot.com/        

  En dag, 080523   Det tornar upp sig bortom Hågadalen. Norröver klarblått. En kollision är att vänta, två fronter som får göra upp, släppa sina krafter fria och spela ut allt de har. Det kan bli ett vackert skådespel. Som i en bok av Ulf Lundell.   ...

    jag stod och såg påregistrerade varjedetalj  kunde dra linjernamellan punkterna  ta på intensiteten ...

  Idag hände något. Mitt emot mig på bussen satt en gammal man och tittade ut genom fönstret. Vi väntade båda på avfärd från City. Klockan strax efter två. Han hade nästan vitt hår, var fårad i ansiktet, med en hälsosam solbränna och rak i sin kropp....

  Jag står ovan hundra och sträcker ut. Mina ögon är slutna, jag andas sakta,... sakta,... sakta, för att liksom låta det komma till mig. Framför mig ligger allt det där som jag byggt upp, alla bilder i färg som jag har samlat på mig genom åren.    ...