Klockan passerar 07.08 när jag äntrar mörkret och duggregnet, som vilken cyniker som helst noterar jag tillståndet, och viker av mot busshållplatsen. Jag sätter mig långt fram vänd mot bakrutan, och följaktligen har jag de flesta människor vända mot mig.

Det är en sorgligt bedrövlig syn som möter mig; tomma blickar utan liv, andningar som knappt orkar ta upp syre, det är Lågenergi utan dess like.

   För att försöka bryta igenom den kompakta antipatin som råder, fångar jag en medelålders mans ögon och singlar iväg ett leende. Inte med en min visar mannen att han mottagit min öppnande gest, hans ögon förblir tomma, och jag är säker på att det enda han vill i just detta ögonblick, det är att skjuta mig. Rakt av. Jag menar; vem fan är jag att sitta och le i det årstidslösa landet Sverige en onsdagsmorgon strax efter klockan sju?

   Tanken slår mig; vad är detta för nåt, så här kan vi inte ha det, vi måste väl ändå försöka, briljera lite, flytta fram positionerna, försöka visa någon form av värdighet. Vid torget går så dessa tomma blickar av bussen, och det är som om alla är på väg mot sin egen begravning.

   Men det är vi inte. Verkligheten berättar något annat.