Löven singlar ner från taket

i rummet som likt en skog

andas fukt och lera

Vid bordet en man

och en kvinna

De ger varandra ord

som tar vägar likt

en stråle sol genom

snårstucken dunge

Det talar två olika språk

ger varandra gift med blickar

Det ser ändå vackert ut

På håll

"Jag är på flykt. Igen. Jag har nått peaken när allt stannar av, när rummen krymper och luftens syre är på väg att ta slut. Förr stannade jag aldrig, jag gick åt alla håll, höll hjulen snurrande.

   Men som sagt, nu är det där över, jag sitter fast och det förbannat hårt. Ska packa trunken i efteriddag och ge mig av, norrut, långt bort. Får stå ut med att trängas med övriga idioter på vägarna, men det känns som valen är få, det får bli E4:an i snömodd och is.

   Planerar att landa framåt kvällen, städa ur stugan, slänga upp fönstren på vid gavel ett par minuter, elda opp, plocka fram datorn, musiken, göra mig bekväm. Skriva av mig, lyssna in tonerna och känna naturen, fylla på igen. Lagren."

En dröm jag hade i natt. Behöver jag tillägga att jag börjar arbeta i morgon? Jag tror att det är mitt sätt att förbereda mig helt enkelt.

Även om det bara sker i drömmen..

Innan jag blev jag

funderade jag alltid 

över vem jag skulle bli

Alla drömmar alla planer

som passerat

genom åren

Någonstans där emellan

Blev jag till

Sitter här igen med en kopp becksvart kaffe. Precis som för ett år sedan. Precis som för två år sedan. Precis som alltid, men inte riktigt.

   Jag vet inte, men det vilar någon form av magi över ett nytt år, många vill förneka detta (även jag själv) men det är någonting med människors sätt att ta sig an nya möjligheter när 31 december vältrar över till 1 januari, att bemästra de där nya möjligheterna och sopa bort all smuts från de senaste 12 månaderna, skjuta sig själv ur startblocken mot något bättre, något större, något vitalare! Och varför ta av dem, oss, denna känsla av anpassad magi för stunden?

   Men vad ser jag framför mig idag, vi är inne på årets tredje dag, magin börjar så sakteliga falna. Jag skjöts också ur startblocken men landade snabbt, det hann inte gå mer än ett par timmar, sedan satt man återigen i den trygga stolen från vilken man går till sitt jobb och tjänar för lite pengar, från vilken man handlar och lagar mat, från vilken man utför allt det som förväntas av en familjefar som i sommar fyller 38 år, alltså inte 40 som några vill påskina, 38 år punkt, det är en jävla skillnad mot att fylla 40 år, hur som, jag sitter i den där stolen nu och faktum är att jag trivs, jag vet vad ett nytt år innebär, jag kommer att briljera åtminstone 10 av årets 12 månader, det kommer hända en hel del grejer. Det är inte annat än att det är gott att leva.

   Och de här tankarna hade jag redan innan tolvslaget. De har flyttat in hos mig. Året om. Ett stänk av magi.

   Tänk om vi bara kunde få lite snö också.

Jag hör ljudet utanför

klappret mot asfalten

(tradigt hårt hjärtlöst)

 där kommer de

på sina höga hästar

Dessa män

De bär med sig

förbrukade budskap

dimridåer och förfalskningar

Men på duken innanför ramen

syns ingenting

de lämnar inte ett enda spår

efter sig

ingenting blir kvar

På den gatan

Det gnistrar där ute igen. Minusgraderna har tagit över och svept bort dimman och diset, och morgonen går över i dagsljus och lägger ut för årets sista dag.

Och i morgon, nystart. Eller? Det är mycket som borde göras, speciellt med en själv; gå långa promenader, kanske kunna börja springa lite lätt framåt sommaren efter knäoperationen, sluta med chips och annat skit, dock inte kaffe, starta upp på en yogakurs kanske, ta tillbaka kontrollen.

För det går snabbt när man går över de trettiofem; kroppen backar inte upp en längre som den gjorde förr om man fuskade lite. Och jag som dessutom alltid har legat på plus, långt upp på plus, jag märker nu att det där fungerar inte längre. Kroppen städar inte upp mer. Punkt.

Därför borde jag göra allt det där jag skrev ovan, och förmodligen lite till, för att känna harmonin, lättheten i tillvaron, pulsen, slagen.

Men några löften blir det inte frågan om, jag kommer ändå att bryta dem alla, men däremot ska jag ta tag i alla bitar och jag vet att jag kommer att vara i gott slag om ett par månader, om detta råder inget tvivel.

Och skriva ska jag göra, en diktsamling ligger där hemma och blir tjockare och tjockare, en roman ligger där som en dröm inte fullt lika tjock, men dock, en början. Så visst, en nystart kanske det är trots allt, men jag ser det hellre som en fortsättning.

Nu ska vi snart äta frukost, sedan gå ner till sjön och åka skridskor med barnen, spela lite bandy, trolla lite.

Och tittar man sedan på den underbara menyn för eftermiddagen och kvällen, då inser man snart att kroppen kommer att få det jobbigt idag, mycket jobbigt..

Men i morgon, i morgon.., denna morgondag, då börjar vandringen tillbaka.

Gott Nytt År på er Alla!

Hennes långa hår

virvlar upp till storm

avstånden däri

är milslånga

så storartat

så långt ifrån

Tänk att få stjäla dina fötter

att få vara i dina kläder

Att få stå däruppe

se ut över massan

Att få uppleva

Crescendot

Från ovan