Klockan passerar 07.08 när jag äntrar mörkret och duggregnet, som vilken cyniker som helst noterar jag tillståndet, och viker av mot busshållplatsen. Jag sätter mig långt fram vänd mot bakrutan, och följaktligen har jag de flesta människor vända mot mig.

Det är en sorgligt bedrövlig syn som möter mig; tomma blickar utan liv, andningar som knappt orkar ta upp syre, det är Lågenergi utan dess like.

   För att försöka bryta igenom den kompakta antipatin som råder, fångar jag en medelålders mans ögon och singlar iväg ett leende. Inte med en min visar mannen att han mottagit min öppnande gest, hans ögon förblir tomma, och jag är säker på att det enda han vill i just detta ögonblick, det är att skjuta mig. Rakt av. Jag menar; vem fan är jag att sitta och le i det årstidslösa landet Sverige en onsdagsmorgon strax efter klockan sju?

   Tanken slår mig; vad är detta för nåt, så här kan vi inte ha det, vi måste väl ändå försöka, briljera lite, flytta fram positionerna, försöka visa någon form av värdighet. Vid torget går så dessa tomma blickar av bussen, och det är som om alla är på väg mot sin egen begravning.

   Men det är vi inte. Verkligheten berättar något annat.

Jag tittar bakåt när bilen rullar iväg

du vinkar och blir allt avlägsnare

Till slut försvinner

du som en prick

vid horisonten

Det känns som om hela världen

ramlar över mig

Det är vemod smärta

det är avsked

Jag vänder mig om

lutar mig bakåt

ser framåt

Där ligger hela världen

framför mig

Som ett dukat bord

jag inte vill åt

Jag var och tittade på när min dotter tränade konståkning idag. Nybörjarkurs, glädje, entusiasm och liv! Och det slog mig där jag stod lutad mot sargen, att jag nog borde ha blivit en isprinsessa trots allt. Istället fjantade jag runt och spelade hockey större delen av min uppväxt.

   Visst var det kul att sätta upp den där pucken i krysset, och visst blev man stolt över att ta emot priset som matchens lirare, men vad är väl detta mot konståkning? Herregud, ingenting!

   Tänk att få tänja gränserna, göra de där konsterna, hoppa upp, snurra runt och sedan landa, och allt detta i en enda lång följsam linje av perfektion.

   Jag kan se mig själv därute på isen, och det är bittert att göra denna iakttagelse vid en ålder av 37. Det är liksom lite försent, till och med jag inser det.

   Isprinsessa.., inte prins, för det finns inga sådana, inte ens i sagorna, utan en riktig isprinsessa.

   Detta skulle ha varit jag.

Du flyttade in hos mig

jag hade dörren öppen

Du tog över och jag flöt med

Efter några veckor

hade du tagit

över min skivsamling

du började äga mina saker

och till slut var det som om

du ägde hela mig

Din ande svävade

över lägenheten

varje timme

varje sekund

Till slut sa jag stopp

det är över

slut

Du rann nerför trappan

med sprucknadrömmar-tårar

i cirklar nerför

dina kinder

I dörren stod jag

Och kände mig skyldig

Jag kommer gående längs med det gamla keramikbruket på min högra sida och vänder upp blicken bortåt höjderna. Då blir det återigen uppenbart; avståndet. Allting är avstånd.

   Framför mig tonar höghusen upp sig med sina plåtfasader i silver. Dessa säger ingenting om sanningen som vilar där. På min vänstra sida ligger villaområdet där karriärer och SUVar dansar vals i vinterregnet, som om det vore en alldeles egen befängd form av konst.

   Kommer fram till kurvan upp mot vårt, och fältet ligger som en kall fuktig öken åt naturreservatet till. Det är januari. Det är mörkt och fuktigt. Det är Sverige 2008.

   Bakom mig ligger höghusen och villaområdet kvar. Avståndet i meter kan mätas med nollor om två. Det skulle ta mig ett par minuter att vandra emellan.

   Avståndet i kronor är oöverskådligt.

Jag bor i staden utan väder. Det här gråmulna, disiga och fuktiga bilderna som sveper fram utanför mitt fönster har upphört att vara väder i egentlig mening; det är snarare ett tillstånd. Ett jävligt grått tillstånd dessutom. Det tar också bort färgen ifrån mig, det klär av mig grå och gör mina tankar färglösa, vilket i förlängningen leder fram till cyniska, aggressiva tankar och svarta frågeställningar i mitt huvud:

- Vem är du att spela komplicerad som är så självklar och genomskinlig?

- Om jag skulle få en kall öl i min hand och sätta mig ner på den där aviga och fuktiga bänken vid centralen skulle jag känna mig som en miljonär.

- Och vad fan skrattar Du åt?

- Jag har den här veckan haft konstruktiva tankar, gjort planer i mitt huvud, satt ut mitt kreativa sinne i full blomning. Jag har verkligen fått mitt inre att blixtra vackert. Om jag, konkret, fått någonting gjort? Nej, jag tyckte inte att det kändes speciellt nödvändigt.

- Och visst, embryot till ovanstående snodde jag helt ogenerat från Jan Berglin. Men hur fan skulle U2 ha vetat om hur de skulle ha klätt sig om inte The Clash hade funnits?

- Egentligen! borde jag..

.. Klä mig i färg igen. Jag ser nu att även stormen dragit in över staden, trädens grenar piskar varandra till en yster dans där nere i backen. Men låt det piska. För ikväll kommer vändningen, fredag som det är och allting, jag ska göra en sol och klistra upp på rutan, knallgul ska den vara, den ska får vara där som ett långfinger åt det här tillståndet, och där ska jag sola mig hela kvällen, suga in, fylla på igen, och jag ska bjuda upp min L till dans, med rytmiska kroppsrörelser ska jag beklädas i färg igen, hon också naturligtvis, även om hon redan är i färg, alltid, men hur som, det ska övervinnas, det här som pågår utanför.

På måndag mina vänner, är allt som det ska vara igen, atomerna ligger där de ska ligga, mina kängor lägger till över asfalten och hela filmen går i färg igen.

Gick genom vattenvåt januarikväll i går. När jag kommer gående längs med Krongatan har jag ett par framför mig som vandrar hand i hand, kvinnan till höger och mannen till vänster.

Och det slog mig hur kvinnan liksom sjöng sig fram över gatan, det var som om noter singlades ut och bar henne framåt. Man skulle kunna beskriva det i toner; hållningen, gången, hela rörelsemönstret.

Och bredvid henne mannen.. Som om ett gammalt stålverk hade fått mänskliga ben; buller, brak, kantigt, motvalls, oljud, fult och osynkat.

Det som vid en första anblick såg ganska likartat ut visade sig vara mil av skillnader i små detaljer.

Och jag kan säga er att den där sången lättade upp i januariregnet. Det var som en egen liten grammisgala där i dugget, utan telefonröster och patetiska tacktal till allt och ingen.

Sitter och tittar på Grammisgalan. Kent blir årets grupp, får pris för årets platta. Idag. 2008. Jag förstår att Kent har en sektliknande skara fans som spränger sina föräldrars telefonkonton, men hur kan detta vara möjligt en bit in på tjugohundratalet?

Mig veterligen finns inget band som så fullständigt kört fast, som blivit så omöjligt ointressanta, rent ut sagt dåliga och patetiska i allt sitt överspelade "svårmod".

Och det retar upp mig något så oerhört. Och just detta faktum, att det faktiskt retar upp mig, retar upp mig än mera. Där har Kent lyckats, inget snack om saken. Grattis grabbar.

Förövrigt anser jag att Thåström borde få en grammis varje morgon när han slår upp ögonen och vaknar. I evig tid.