Någon gång efter midnatt kom det till mig; att jag borde göra ett försök, ge det tid, försöka fokusera och och få det att avstanna, att för en stund få det ur sin givna bana. Att leva i nuet.

   Men det går inte, det far iväg, tankarna, orden, allt, det bara försvinner, det är borta innan min hand ens hinner röra sig, innan jag hinner gripa tag i det. Det är flyktigt, nuet, det förgås i samma stund som det uppstår.

   Egentligen borde det vara givet, men jag vill inte förstå. Jag vill leva i nuet. Nu, någon gång, bara för att få kliva av, nollställa, få upp blicken igen, få energin att alstra på egen hand.

   När jag sitter där i mörkret kommer en märklig insekt och landar på min underarm. Den liksom virar in sig i det ljusa korta håret, den stannar av och sitter blick stilla i kanske tre, fyra sekunder. Mina rörelser upphör, jag håller andan och sätter blicken i det märkliga livet som landat där. Sedan ger den sig av, flyger iväg och försvinner i natten, jag slits tillbaka med ett tusendelsryck, återvänder i mina tankar och allt är som vanligt igen.

   Men det är möjligt att jag lyckades där i mörkret, att fånga nuet, det kanske inte krävdes mera än så.

   Det kanske bara är så där..., märkligt.

rasistisk ockupant på

Gazad mark

i kulisserna en helig stad

invirad i taggtråd och

blodiga linjer

och på himlen sedan…

...det stjärnbeströdda baneret

jag läste om ditt mirakel 

att från noll

och infartssargade vener

ta sig tillbaka  

hur du skavde bort utsugarna

från din tunna hud

hur du plockade om bilderna

i din hjärna

 … så ett foto på dig som liten

i övre högra hörnet 

ett leende utan rädsla

utan stygn 

någonting du aldrig får tillbaka

Jag försöker hitta en ingång. Vinkeln måste vara rätt, lutningen behaglig. Jag vill rulla ut toner i gångarna, åstadkomma en harmoni utöver det ordinära, skapa något som blir en helhet, eller åtminstone något som kan liknas vid en helhet. Men som sagt; jag måste hitta en ingång först.

   Agendan måste upp på bordet, den bör lysas från pärm till pärm, klockslagen och allt däri måste upp till ytan. Ingenting bör lämnas åt slumpen, för ingången måste vara den rätta. Inte en centimeter åt något håll kan accepteras, allt måste vara clean, klart för avgång liksom.

   För jag hade tänkt uppväcka min slumrande kreativitet, öppna upp rummen och skapa stor mäktig rymd innanför väggarna, låta mig dras med av min egen kraft! Och då måste ja ha fritt spelrum utan distraktioner. När jag hittar ingången…

Egentligen borde jag börja ta de där gitarrlektionerna.

   Redan nu i vår.

du och jag har aldrig varit kompatibla

ändå dras vi till varandra

som två motpoler

som en kemisk reaktion

där alla avigheter krossas

finfördelas och

blandas samman

sedan urladdningen

och den efterföljande

stilla ytan

när ryggarna åter mäter avstånd

I mitt förra liv dog jag i en bilkrasch. Jag körde en vit Volvo Amazon, dåtidens välfärdsbevis. Den stod i vinkel rakt över vägbanan i Tröttbacken på riksväg 80, strax utanför Hofors. Jag såg allt från ovan, hur brandsoldaterna kämpade, sågade, böjde, hur ambulanspersonalen febrilt försökte få liv i den kropp som sakta, så sakta dog bort där i vinterkvällen.

   Jag har sett de där bilderna många gånger, redan i tidig ålder dök de upp i drömmarna, och bilden har aldrig förändrats. Den vita Amazonen lyser lika klar som alltid, blodet är rött och snöfallet vitt och kampakt.

   Men jag har aldrig varit säker på att det var jag som satt fastklämd där i framsätet, jag tror inte på sånt, det har jag aldrig gjort, men jag är ändå säker; det var jag.

   I någon form.

01.57 stod du där i fönstret igen

du har sökt dig dit länge nog nu

natt efter natt efter natt

jag har sett dina nålar och rakblad

jag sett din dagbok och din teddybjörn

jag har sett ditt rosa täcke

 … och bakom dig den svara skuggan

som aldrig ger vika

du har aldrig visat dig i dagsljus 

aldrig öppnat för sol på din hud

aldrig känt värmen

... aldrig för mig

men i natt rörde du dina läppar mot mina ögon

du ville säga något men det kom aldrig fram 

det fastnade på din trasiga persienn

Det är vår på min balkong. Solen har landat här, och utanför smälter den, till synes, helt meningslösa snön bort igen. Det spelas The Clash på stereon, precis som alltid här när våren knackar på; Train in Vain. Det är något med den låten som är själva essensen av allt det som gör våren. Den öppnar upp stängda portar, den släpper ut delar av mig som legat stilla under vintermånaderna.

   Jag får lust att gå ner till svandammen och mata fåglarna, ta en vända i naturreservatet och suga i mig allt det oändligt vackra som man möter där ute, jag får lust att sätta på mig mina svarta Ray-Ban, ta bilen och köra ut på motorvägen, lägga mig i norrgående riktning, trygga etthundratjugo och musiken på exakt nivå. Jag får lust att gå till saluhallen och handla upp en sjudundrande middag för släkt och vänner, jag får lust att gå genom staden, iaktta människorna, ser hur just de behandlar sina vårkänslor, jag får lust att le mot okända för att kvittera ut ett leende i retur, jag får lust att leva i ett 48-timmarsdygn.

   Allt det där, eller åtminstone delar av det, ska jag göra när våren kommer. På riktigt.