Tänkte låta tangenterna få glöda lite, få ur mig lite ord, göra meningar, bygga upp, riva ner!

Läser att julhandeln kommer att ”slå rekord” i år. Igen.. Någon där ute som är förvånad? Köpfesten som SvD väljer att kalla det, vilket uttryck..., vad fan är det frågan om; Köpfesten? Människor skuldsätter sig för att handla klappar, det är ingenting annat än tragik och åter tragik. En spegelbild av samhället; ingen duger utan kosmetika.

Här ute faller snön vackert. Där finns något som framkallar en känsla av äkthet, jag älskar snö som faller, jag har alltid gjort det. Det är som ett konstverk som blir till varje gång det händer.

Jakten på att bli kändis och bli ett namn i detta lilla land gör mig stum av hänförelse. Människor gör vad som helst för en löpsedel. Vissa skulle sälja sin mor och far för bulgariska Lev, om det vore möjligt. Bekräftelse och åter bekräftelse… Vart tog det genuina vägen?

Det är likadant här på bloggen (Aftonbladet); vem är störst, vem är bäst, vem är mest provocerande, vem har flest kommentarer? ”Om du inte skriver hos mig skriver jag inte hos dig”… Dagismentalitet i kubik.

Längtar ut i skogen; ska ta mig dit i kväll, efter upplyst spår, suga in luften, smaka på snön och låta mig uppslukas av antilarmet.

Nu: Har jag samlat nog med kraft för att fortsätta skriva.

Jag tror aldrig att jag förstod vad du menade den där dagen, vart du ville komma. Du försökte plocka av mig något som jag visste att jag hade, men du ville sätta dig över mig, mästra mig. Du trodde att du visste, eller var det en önskan? Du hade nog aldrig blivit utmanad förr, inte på dina domäner i vart fall, men för mig hade det aldrig varit något problem, jag gick rakt på oavsett om marken var minerad eller ej.

Sedan levererade jag, det sista jag gjorde, och jag fick ett stipendie att vara stolt över. I nitbälte, linne och hög hatt hämtade jag priset på avslutningsdagen, flera hundra jublade där inne i aulan. Undrar om du tillhörde den skaran?

Men jag kan inte säga något om detta, för i det ögonblicket upptog du inte mina tankar, det gjorde du, trots allt,  väldigt väldigt sällan. Men idag gör du det, faktiskt, du kom tillbaka som från ingenstans. Jag har nåt här att visa dig. Men vi skiter i den biten.

Jag kan dock se dig framför mig. Då. Idag vet jag inte vad det blivit av dig. Men jag kan se någon form av tragik när jag tänker tillbaka, när jag tänker på dig.

Hur som, jag antar att du ser på dig själv som ofelbar, och visst, du kan gott ha det, låt den bilden vara kvar, varsågod. Sug på det in i ålderdomen.

Men jag sitter här med facit i hand.

Och jag vet vem som hade rätt.

Ibland står lågan låg, och ingenting av det här känns intressant längre. Du vill egentligen ha något annat, nåt med färg i, nåt att röra upp med.

Men kraften är för länge sedan borta, lämnad som en trasig sko på en bakgata.

Dock, snart kommer du att fylla på igen, låta dropparna rinna över och se hur allt börjar glittra igen.

... När novemberhelvetet äntligen sveper bort.

Fyra män kommer gående längs den öde gatan i det lilla samhället. De här männens liv är ingen dans på rosor. De har fått tagit reda på, städat upp, gjort rent genom åren. Tagit i all skit; ”och det måste ju göras”. Någon måste. Det är åtminstone så de själva har resonerat.

   Det är svart, smutsigt, skitigt, allt i ett. Och för allt detta har de tillskansat sig ett eget lagverk, där de utövar makt och kontroll över andra människor, speciellt över unga kvinnor. De tycker sig ha rätt till det. Som vilken annan löneförmån som helst.

   Men just den är kvällen kommer dock saker och ting att ändras. Ingenting kommer att vara sig likt, ingenting kommer längre att vara som förr. När den här kvällen har passerat.

   Ungefär tjugo meter längre ner på gatan visar sig plötsligt en skuggfigur i mörkret, det är en kvinna. Hon är klädd i svart, och i sin högra hand håller hon ett eldvapen. För männen är det ingen tvekan när de ser hur det blänker till från stålet; det här är deras domäner, deras marker och deras attribut. Och det är allvar.

   Innan någon av dem hinner reagera avlossar kvinnan flera skott, det är över på ett par sekunder. På gatan ligger de fyra männen, och blodet pulserar från deras öppna sår och färgar gatan röd.

   Kvinnan vänder och går därifrån.

   Hon har precis gjort upp med avarterna.

   Och ingen kommer någonsin att klandra henne.