Jag tror aldrig att jag förstod vad du menade den där dagen, vart du ville komma. Du försökte plocka av mig något som jag visste att jag hade, men du ville sätta dig över mig, mästra mig. Du trodde att du visste, eller var det en önskan? Du hade nog aldrig blivit utmanad förr, inte på dina domäner i vart fall, men för mig hade det aldrig varit något problem, jag gick rakt på oavsett om marken var minerad eller ej.

Sedan levererade jag, det sista jag gjorde, och jag fick ett stipendie att vara stolt över. I nitbälte, linne och hög hatt hämtade jag priset på avslutningsdagen, flera hundra jublade där inne i aulan. Undrar om du tillhörde den skaran?

Men jag kan inte säga något om detta, för i det ögonblicket upptog du inte mina tankar, det gjorde du, trots allt,  väldigt väldigt sällan. Men idag gör du det, faktiskt, du kom tillbaka som från ingenstans. Jag har nåt här att visa dig. Men vi skiter i den biten.

Jag kan dock se dig framför mig. Då. Idag vet jag inte vad det blivit av dig. Men jag kan se någon form av tragik när jag tänker tillbaka, när jag tänker på dig.

Hur som, jag antar att du ser på dig själv som ofelbar, och visst, du kan gott ha det, låt den bilden vara kvar, varsågod. Sug på det in i ålderdomen.

Men jag sitter här med facit i hand.

Och jag vet vem som hade rätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    http://thorn-kugghjulsmannen.blogspot.com/        

  En dag, 080523   Det tornar upp sig bortom Hågadalen. Norröver klarblått. En kollision är att vänta, två fronter som får göra upp, släppa sina krafter fria och spela ut allt de har. Det kan bli ett vackert skådespel. Som i en bok av Ulf Lundell.   ...

    jag stod och såg påregistrerade varjedetalj  kunde dra linjernamellan punkterna  ta på intensiteten ...

  Idag hände något. Mitt emot mig på bussen satt en gammal man och tittade ut genom fönstret. Vi väntade båda på avfärd från City. Klockan strax efter två. Han hade nästan vitt hår, var fårad i ansiktet, med en hälsosam solbränna och rak i sin kropp....

  Jag står ovan hundra och sträcker ut. Mina ögon är slutna, jag andas sakta,... sakta,... sakta, för att liksom låta det komma till mig. Framför mig ligger allt det där som jag byggt upp, alla bilder i färg som jag har samlat på mig genom åren.    ...