Jag tror aldrig att jag förstod vad du menade den där dagen, vart du ville komma. Du försökte plocka av mig något som jag visste att jag hade, men du ville sätta dig över mig, mästra mig. Du trodde att du visste, eller var det en önskan? Du hade nog aldrig blivit utmanad förr, inte på dina domäner i vart fall, men för mig hade det aldrig varit något problem, jag gick rakt på oavsett om marken var minerad eller ej.

Sedan levererade jag, det sista jag gjorde, och jag fick ett stipendie att vara stolt över. I nitbälte, linne och hög hatt hämtade jag priset på avslutningsdagen, flera hundra jublade där inne i aulan. Undrar om du tillhörde den skaran?

Men jag kan inte säga något om detta, för i det ögonblicket upptog du inte mina tankar, det gjorde du, trots allt,  väldigt väldigt sällan. Men idag gör du det, faktiskt, du kom tillbaka som från ingenstans. Jag har nåt här att visa dig. Men vi skiter i den biten.

Jag kan dock se dig framför mig. Då. Idag vet jag inte vad det blivit av dig. Men jag kan se någon form av tragik när jag tänker tillbaka, när jag tänker på dig.

Hur som, jag antar att du ser på dig själv som ofelbar, och visst, du kan gott ha det, låt den bilden vara kvar, varsågod. Sug på det in i ålderdomen.

Men jag sitter här med facit i hand.

Och jag vet vem som hade rätt.