Kommer åkandes nedanför Ackis och jag har den väldiga helikopterplattan ovan till höger, och till vänster den nyspolade isen på Studenternas. Jag vet inte, men det är något magiskt med isar som ligger blanka som putsad metall när snön lyser med sin frånvaro. Visserligen ligger frosten som ett tunt täcke över gräs och sten, men ändå. Det är någonting som hänger kvar sedan jag var en liten knatte på sju åtta år.

Då, i Lillån, tog jag på mig hela Brynäsmunderingen och travade iväg över bäcken vidare över skolgården till den nyspolade isbanan.  Någon gång kunde skolans vaktmästare öppna sitt fönster och påpeka att jag hade tagit fel dress, Modofantast som han var.

Hur som, väl på isen ägde jag planen; jag var Mats Näslund, Lars-Göran "Jajjen" Gerdin eller Kenneth Andersson. Jag spelade matcher med mig själv där Brynäs alltid stod som segrare, vid undantagsfall ett oavgjort resultat, det tyckte jag att jag kunde bjuda på emellanåt.

Jag la upp puckarna i krysset, i nättaket, invid stolparna och jag spelade bort allt och alla, det var uppvisning i den högre skolan, en show utan dess like.

Sedan var isen målad i vitt av mina skridskor; linjer och kurvor som vittnade om spelglädje och allvar i drömmen om att en gång få ta på sig tröjan med ett stort Brynäsmärke på böstet. Den drömmen slog aldrig in, men vad gör väl det?

Magin där ute kan ingen ta ifrån mig.