En trappuppgång någonstans i Stockholms City: Hon sitter en trappa ned, den där som leder in till förråden. Under valvet till höger, där kan man vara anonym för de som passerar förbi där ovan. Hon drar handen genom sitt toviga hår, drar upp skjortärmen och måttar kanylen. Den där armen hon sticker i äter pengar, den är blåfläckig och ömmar. Det gör förövrigt hela hon; underlivet, huvudet, benen, magen, ryggen.

En halvtimme tidigare har hon blivit penetrerad av en man mot betalning. Hårt, snabbt och helt befriat från känslor; en kvaddad syn på kvinnor och ett tragiskt livsöde kolliderar med brutal avsmak.

Hon sticker så till, låter drogen sugas in, känner hur hon återvänder, och äckelkänslorna hon ofta bär på försvinner för ett par timmar framöver. Det liksom susar i hjärnan och hennes ögon spärras upp. Hon rättar till håret, kläderna och en stund senare är hon tillbaka på gatan igen.

Samtidigt kommer den 54-årige mannen hem till sin hustru: "Hej, blev lite sen idag, hade lite extra på kontoret, lite körigt nu, ja du vet gumman hur det kan vara". En puss på kinden och sedan en snabbdusch. Vid middagen senare spyr han galla över en artikel i DN, där livet för stadens hemlösa beskrivs. "Kan de inte få de där jävlarna av gatorna snart, man kan inte gå någonstans snart utan att trampa på nån jävla uteliggare". Han smackar i sig det sista av biffen, och såsen rinner nerför mannens haka som en smutsig bäck i ett fårat landskap.

Någonstans  i Amsterdam sitter en annan man, han närmar sig de 40 och räknar in den senaste månadens vinster från leveranser till Norden. Han ler och är mycket nöjd; affärerna går minst sagt lysande. Han har sysslat med droger länge nog nu, och ingenting drar in mer pengar. Varför syssla med något annat?

De här männen har båda någon som älskar dem. De älskar någon. Eller något.

Men vem älskar horan på gatan?

2007, och vad finns bakom husknuten förutom existentiella krig och farsoter? Det har för många blivit svårt att leva i detta land nu, människor har svårt att försvara sig. Men det måste väl ändå vara så att vi, medborgarna, tror på något större, eller kan vi inte bättre än så här?

De säger att en ny tid är här, att vi går mot något annat, men det är samma gamla tid vi lever i, egotiden, och på smörgåsbordet finns samma gamla rätter som förr, gjorda på sedlar, mynt och värdepeppar. Varje tid har sina dignitärer, som vet bäst hur sängarna ska bäddas, hur lakanen ska manglas och hur läpparna ska röra sig eller inte röra sig.

Men jag kan inte leva vidare utan hopp och visioner, visst måste väl det vara utgångspunkten, grunden för allt? Eller är jag en idiot, en tangentbordets prövade revolutionär?

Hur som; vi kan inte vika ner oss, vi Får inte gå ner oss, inte förtvina, inte passivt se på när de som redan ligger ner sparkas sönder och samman. Vi måste stå upp och Visa vad vi står för!