Det finns stigar och stråk jag gjorde som liten, de bildade ett mönster och linjer i landskapet. Trots att snön föll och skogen där bortom skolgården höggs ned, försvann aldrig spåren, de ligger kvar som ett osynligt nät över en tid som försvann.

När jag någon gång kommer med bil från den gamla bensinmacken och ser det där landskapet framför mig, kommer bilderna åter, det blir levande igen, träden växer upp igen, eljuset tänds och jag ser mig själv springa omkring på stigarna, jag ser mig själv på skidor på väg upp mot Fjällstugan.  

Sedan tar jag av mot Dalen, och allt försvinner igen, jag ramlar tillbaka till verkligheten och sorterar tillbaks minnena.

Åker iväg för att bygga nya.