Så här gammal har jag aldrig varit. Dagarna sveper fram, kommer över en utan att man hinner undan, utan att man hinner spänna fast sig. Man dras med, slirar runt, parerar, men lyckas aldrig nå ifatt, man kommer alltid för sent.

Förr var jag alltid i tid, till och med före tiden, ett år räckte nästan till, det var så man uppfattade det. Men nu är åren kortare än så. Vari ligger rättvisan i detta konstaterande?

Det är ju nu jag behöver tiden, alla timmar, alla minuter, så jag hinner ta på dem, forma dem, lägga in mitt liv i dem, lägga in mina nära och kära i dem, singla ut sextio minuter och se om de ryms inom en timme. Ännu ett försök.

Jag vill klättra ut ur Karriärskarusellen, jag vill leva, inte bara överleva. Har bestämt mig för att inte jaga något som inte finns, inse att det någon gång får vara nog.

Pengar och prylar, köpfester och meningslösa karriärer står där utanför och pockar på min uppmärksamhet, de vill locka in mig till sig, göra mig till en av dem, göra mig till slav under begäret och krympa mina månader och år. 

Men de kommer aldrig att få mig. Tiden ska få mig istället. NI ska få mig.