Ibland när jag tänker tillbaka kan jag tycka att dina tankar alltför ofta var för svarta, de dröp av påklistrad ångest och var själva basen för hela din framtoning. Som någon som söker sig problem, intalar sig själv att allt runtomkring är ett helvete, och sedan när allt kommer omkring, då är det just så det förhåller sig.

Ändå var jag tveksam inför det där, hela den där grejen med en osande frustration som en nimbus runt din hud, den bleka, släta huden. Dina iakttagande ögon, den sökande djupa blicken som snappade upp allt framför dig som framstod som ett hot.

Och våra samtal sedan.. de vandrade sina egna vägar, sökte svar, ställde frågor, gav återigen svar, men aldrig att vi tyckte oss pricka rätt, det var alltid något som lämnades kvar, som en landmina att falla över när det var dags för nästa session.

Idag när jag ser tillbaka vet jag att allt var allvar. Allvar, i en anna tid. Du såg igenom mycket av det som skulle komma, som var på väg över oss, som vi nu inte kan värja oss emot. Vi har fallit över den sista landminan, landat tungt för att aldrig ta oss upp igen.

I detta ytlighetens Mecka.