Depps

14 december 2007 20:19

Som jag sagt förr, ditt bästa inlägg någonsin. Sorry för luckförseningen. Modemet dog och jag har tillbringat kvällen med ominstallation :)

Den kommer innan dagen är slut! Säg till ungarna att den som väntar, har sitt kvar!!!!!

trollpackan

14 december 2007 20:46

Hmmm...ja...hon blir utnyttjad av MÄN i dubbel bemärkelse kan man säga...hmm..
Jag vill inte dra alla män över en kam, men...skulle de här problemen finnas om män inte ville utnyttja kvinnan för sin egen tillfredställelse eller för sin egen vinnings skull?...
Bara undrar...hon kanske skulle vara älskad annars?

Friday

14 december 2007 20:46

Gud..?

Magnus Thorn

14 december 2007 21:02

Depps: Jag ska säga åt dem det, med "retrösten" på...:) Och tack, det är något modefierat. Men kul att du kom ihåg det.
trollpackan: Tror du har alldeles rätt där. Något av förklaringen ligger nog där i vart fall.
Friday: Det lämnar jag öppet.

imse vimse

14 december 2007 21:21

Hon kanske ändå har en mamma eller pappa, som älskar henne. Som förälder älskar man sitt barn, oavsett vad som händer. Måste vara ohyggligt svårt att vara förälder till en missbrukare. Man är väl hela tiden inställd på att barnet ska råka illa ut eller till och med dö när som helst.

Rosa

14 december 2007 22:32

Minns det här. Det är bra. Ingen älskar horan. Älskar vi horan så accepterar vi det som drivit henne dit hon befinner sig. Horan är en produkt av samhället och Livet när det är som sämst. Vem vill ställa sig bakom det? Vem Vill Se horan?

Magnus Thorn

15 december 2007 11:02

Imse och Rosa: Jo, det måste vara svårt.

Rosa: Intressant vinkling, och jag väntade på att någon skulle ta sig an det från den sidan; väldigt bra tycker jag.

Minna

15 december 2007 13:58

Jag vill minnas att det var den här texten som gjorde att jag först fastnade för din blogg. Den ger mig fortfarande rysningar. Dels för att det är en riktigt bra skriven text, dels av obehag då man påminns om den krassa verkligheten vi faktiskt lever i, även om man inte ser det varje dag. Tack

Dragariel

16 december 2007 17:52

Jo, vännen...det gör hennes syster eller bror, hennes barn eller föräldrar. Trots allt som händer, trots allt elände som fjärmar dem från varandra så finns ändå kärleken kvar. Livslångt.

Magnus Thorn

16 december 2007 19:20

Dragariel: Du kan ha rätt, men läs Rosas kommentar här ovan; man kan se det här ur olika aspekter. Intressant tycker jag.

Dragariel

16 december 2007 19:57

Jag har läst Rosas kommentar och tycker den är cynisk. Ur ett samhällsperspektiv är det på sitt vis sant. Kvarstår likväl faktum att horan på gatan också kan vara din dotter som fyra år gammal låg i sängen och lyssnade när du läste saga på kvällen (eller min syster som jag skrattade med halva nätterna när vi ännu bodde hemma och delade rum).
Att fjärma sig från horan på gatan är också att förlora känslan för de små. Samhället kommer alltid att ha människor som står utanför - må det vara horan på gatan, uteliggarn som sover på kartonger i din källare, den psykiskt sjuke som rasar mot sina inre demoner i sin tomma lägenhet. Medmänsklighet mot människor som dessa är nödvändigt för att ett samhälle inte ska gå under i sin egen cynism. De verkliga problemen ligger på betydligt högre nivåer än så, och hjälpen måste komma tidigare.

Magnus Thorn

16 december 2007 20:09

Det var nog ur samhällsperspektivet Rosa skrev ner detta, och det var så jag tolkade det hela.
Sedan handlar ju hela denna text i grund och botten om medmänsklighet, om samhällets problematik, i viss mån om cynism, men om de människor som vandrar i detta samhälle.
Så ni som har kommenterat detta inlägg har poänger allihopa.

Dragariel

16 december 2007 20:47

Ja, och undrar du över min känsla av närhet till "horan på gatan" så är det för att min syster varit en av dem. Hon är inte längre för hon är välsignad med metadon, men har varit.

Magnus Thorn

16 december 2007 21:00

Dragariel: Jag anade det; allt gott med er.

Tyra Tok

17 december 2007 14:44

Oj, vilket starkt inlägg! Det suger i magen när jag läser.