Sitter och lyssnar på Magnus Ugglas Välkommen till folkhemmet. En skiva som tog vid där Ugglas riktigt giftiga era tog slut. Hur som, han kunde fortfarande leverera texter även om musiken blev av det mer tramstrudiluttiga slaget. Låten Tjena Alena är ett lysande brutalt angrepp på Jante-Sverige och avundsjukan. Den skrevs 1984 men kunde lika gärna ha varit skriven idag, med vissa korrigeringar givetvis.

Textrad: ”Varför ska jag åka Volvo när de andra får glida i Corvette?”

MedelJante funderar och svarar: Ja, visst är det för jävligt, att jag ska vara hänvisad till en svenssonbil när mannen runt hörnet kör Corvette. Undrar vad han har begått för brott för att tjäna ihop till den?

Textrad: ”Varför ska jag vara svenskfödd och inte en lycklig amerikan?”

MedelJante funderar och svarar: Säg det. Hade jag bott i det där landet Over there hade jag tamejfan lyckats, där finns förutsättningarna, min talang och ambition hade fått växa och låtit sig dominera hela min omgivning. Sverige är för litet för mig. Men bara för mig.

Textrad: ”Aj, aj, aj, aj, aj, aj lilla jag är bara advokat, och grannen diplomat?”

MedelJante funderar och svarar: Olika falla ödets lotter. Vad fan har han gjort för att glida upp bland de män som styr världens öden? Visst, han har högre lön, men rör sig med idioter, bara idioter kommer dit, man kan till och med prata sig dit upp idag, det är säkert! Dessutom har jag en snyggare fru och får säkert knulla oftare.

Textrad: ”bara ha turbo, rolex, sportbåt och villa med altan, då andra har slott och eget plan”.

MedelJante funderar och svarar: De har väl ärvt sig till skiten. Hade inte min farfarsfar försupit sig och spelat bort sin förmögenhet på hasardspel hade jag suttit där själv. Och min farfarsfar hade ärligt tjänat ihop sina slantar. Men fan va löjligt med eget plan. Hahaha! Parodi fan!

MedelJante trummar vidare: Tror att de är nåt. Ha!

Den manliga våldsgenen finns där

den lyser upp hos vissa stackare

"krigaren från forna tider"

Men idag saknas en arena för dessa män

lik förbannat måste de sorteras in

i det här samhället

Ljud av krossat glas och kras av

mänskliga ben ljuder 

över våra gator 

Svartmålade med tragik

och med smak av blod

Så här gammal har jag aldrig varit. Dagarna sveper fram, kommer över en utan att man hinner undan, utan att man hinner spänna fast sig. Man dras med, slirar runt, parerar, men lyckas aldrig nå ifatt, man kommer alltid för sent.

Förr var jag alltid i tid, till och med före tiden, ett år räckte nästan till, det var så man uppfattade det. Men nu är åren kortare än så. Vari ligger rättvisan i detta konstaterande?

Det är ju nu jag behöver tiden, alla timmar, alla minuter, så jag hinner ta på dem, forma dem, lägga in mitt liv i dem, lägga in mina nära och kära i dem, singla ut sextio minuter och se om de ryms inom en timme. Ännu ett försök.

Jag vill klättra ut ur Karriärskarusellen, jag vill leva, inte bara överleva. Har bestämt mig för att inte jaga något som inte finns, inse att det någon gång får vara nog.

Pengar och prylar, köpfester och meningslösa karriärer står där utanför och pockar på min uppmärksamhet, de vill locka in mig till sig, göra mig till en av dem, göra mig till slav under begäret och krympa mina månader och år. 

Men de kommer aldrig att få mig. Tiden ska få mig istället. NI ska få mig.

 Vinterkort

Jag går ut på tunn tunn is, ett par meter till höger om bryggan, ett par meter ut. Här badade jag i somras när värmen låg som tyngst över sjön, men nu kyla, inte extrem alls, men kyla, och en is på kanske fem sex centimeter.

Det är som att gå på vatten, det är klart nedåt, helt genomskinligt och kärnisen bär. Jag tar ett par steg till, kommer ut på djupet, och känslan är svindlande, en form av höjdrädsla går genom kroppen sekundsnabbt, men avtar lika fort.

Jag går tillbaka och ställer mig på bryggan och tittar ut över sjön, den är spegelblank, gnistrande och imponerande.

Och jag funderar över varför jag inte tog med mig skridskorna.

Gnistrande skön söndag utanför, och innanför väggarna förbereder vi adventsfika för våra vänner. Eftersom vi alltid har varit "smidiga" av oss så har vi satt upp drop-in från 14.00 till 17.30, så att gästerna kan komma och gå lite som de tycker.

När jag nu kollar på listan har vi bjudit in 18 vuxna och 11 barn.. Ja, och nu bor vi ju inte direkt på någon herrgård eller slott, utan lever våra dagar i en liten "våning" på närmare 80 kvadrat en bit från city.

Men hur som, det primära är att de kommer, att de tycker om det och att det blir en trevlig eftermiddag.

Sedan om det blir på stående fot eller inte, ja, vad skulle väl det göra?

Det finns stigar och stråk jag gjorde som liten, de bildade ett mönster och linjer i landskapet. Trots att snön föll och skogen där bortom skolgården höggs ned, försvann aldrig spåren, de ligger kvar som ett osynligt nät över en tid som försvann.

När jag någon gång kommer med bil från den gamla bensinmacken och ser det där landskapet framför mig, kommer bilderna åter, det blir levande igen, träden växer upp igen, eljuset tänds och jag ser mig själv springa omkring på stigarna, jag ser mig själv på skidor på väg upp mot Fjällstugan.  

Sedan tar jag av mot Dalen, och allt försvinner igen, jag ramlar tillbaka till verkligheten och sorterar tillbaks minnena.

Åker iväg för att bygga nya.

En trappuppgång någonstans i Stockholms City: Hon sitter en trappa ned, den där som leder in till förråden. Under valvet till höger, där kan man vara anonym för de som passerar förbi där ovan. Hon drar handen genom sitt toviga hår, drar upp skjortärmen och måttar kanylen. Den där armen hon sticker i äter pengar, den är blåfläckig och ömmar. Det gör förövrigt hela hon; underlivet, huvudet, benen, magen, ryggen.

En halvtimme tidigare har hon blivit penetrerad av en man mot betalning. Hårt, snabbt och helt befriat från känslor; en kvaddad syn på kvinnor och ett tragiskt livsöde kolliderar med brutal avsmak.

Hon sticker så till, låter drogen sugas in, känner hur hon återvänder, och äckelkänslorna hon ofta bär på försvinner för ett par timmar framöver. Det liksom susar i hjärnan och hennes ögon spärras upp. Hon rättar till håret, kläderna och en stund senare är hon tillbaka på gatan igen.

Samtidigt kommer den 54-årige mannen hem till sin hustru: "Hej, blev lite sen idag, hade lite extra på kontoret, lite körigt nu, ja du vet gumman hur det kan vara". En puss på kinden och sedan en snabbdusch. Vid middagen senare spyr han galla över en artikel i DN, där livet för stadens hemlösa beskrivs. "Kan de inte få de där jävlarna av gatorna snart, man kan inte gå någonstans snart utan att trampa på nån jävla uteliggare". Han smackar i sig det sista av biffen, och såsen rinner nerför mannens haka som en smutsig bäck i ett fårat landskap.

Någonstans  i Amsterdam sitter en annan man, han närmar sig de 40 och räknar in den senaste månadens vinster från leveranser till Norden. Han ler och är mycket nöjd; affärerna går minst sagt lysande. Han har sysslat med droger länge nog nu, och ingenting drar in mer pengar. Varför syssla med något annat?

De här männen har båda någon som älskar dem. De älskar någon. Eller något.

Men vem älskar horan på gatan?

2007, och vad finns bakom husknuten förutom existentiella krig och farsoter? Det har för många blivit svårt att leva i detta land nu, människor har svårt att försvara sig. Men det måste väl ändå vara så att vi, medborgarna, tror på något större, eller kan vi inte bättre än så här?

De säger att en ny tid är här, att vi går mot något annat, men det är samma gamla tid vi lever i, egotiden, och på smörgåsbordet finns samma gamla rätter som förr, gjorda på sedlar, mynt och värdepeppar. Varje tid har sina dignitärer, som vet bäst hur sängarna ska bäddas, hur lakanen ska manglas och hur läpparna ska röra sig eller inte röra sig.

Men jag kan inte leva vidare utan hopp och visioner, visst måste väl det vara utgångspunkten, grunden för allt? Eller är jag en idiot, en tangentbordets prövade revolutionär?

Hur som; vi kan inte vika ner oss, vi Får inte gå ner oss, inte förtvina, inte passivt se på när de som redan ligger ner sparkas sönder och samman. Vi måste stå upp och Visa vad vi står för!