Kommer åkandes nedanför Ackis och jag har den väldiga helikopterplattan ovan till höger, och till vänster den nyspolade isen på Studenternas. Jag vet inte, men det är något magiskt med isar som ligger blanka som putsad metall när snön lyser med sin frånvaro. Visserligen ligger frosten som ett tunt täcke över gräs och sten, men ändå. Det är någonting som hänger kvar sedan jag var en liten knatte på sju åtta år.

Då, i Lillån, tog jag på mig hela Brynäsmunderingen och travade iväg över bäcken vidare över skolgården till den nyspolade isbanan.  Någon gång kunde skolans vaktmästare öppna sitt fönster och påpeka att jag hade tagit fel dress, Modofantast som han var.

Hur som, väl på isen ägde jag planen; jag var Mats Näslund, Lars-Göran "Jajjen" Gerdin eller Kenneth Andersson. Jag spelade matcher med mig själv där Brynäs alltid stod som segrare, vid undantagsfall ett oavgjort resultat, det tyckte jag att jag kunde bjuda på emellanåt.

Jag la upp puckarna i krysset, i nättaket, invid stolparna och jag spelade bort allt och alla, det var uppvisning i den högre skolan, en show utan dess like.

Sedan var isen målad i vitt av mina skridskor; linjer och kurvor som vittnade om spelglädje och allvar i drömmen om att en gång få ta på sig tröjan med ett stort Brynäsmärke på böstet. Den drömmen slog aldrig in, men vad gör väl det?

Magin där ute kan ingen ta ifrån mig.

Tittar ut över fältet och solen skiner, det är ljust och det lyser bortåt Hågadalens skogar! Efter veckor av gråskalor i olika nyanser och regn i varierade volymer känns det som en befrielse att titta ut, öppna fönstret och känna grader av minus komma emot en.

Efter novemberhelvetet och inledningen på december, vintern, är det mer eller mindre en nödvändighet att få gå ut i torr, hög och kall luft igen. Jag tyckte mig bli äldre och äldre för varje dag av gråväder som passerade, hållningen krympte ihop och humöret höll sig på lowlife under många veckor där, ett hårt arbete med att härda ut för en man som väntar på vargavintern som aldrig någonsin tycks komma.

Och sjukskrivningen.. Går fortfarande på kryckor efter narkosbluesen och knäoperationen i förra veckan. Jag hade tänkt mig att gå själv vid det här laget men icke. Det blir några dagar till, det är bara att inse.

Men det får vara hur det vill med den saken; för idag ska jag ut, ut, ut. UT i ljuset igen. Inte som att födas på nytt, men någonstans i närheten..

Men om detta bryr sig inte Joakim Thåström om den här kvällen. Han och bandet levererar, utan att kompromissa, utan att göra avkall på energin och den omedelbara attacken.

Själv står jag nedanför scenen snett till vänster, och det är där och då jag för första gången förstår vad politik handlar om; att stå upp för sina ideal, att stå upp för alla bortglömda, att skrika högt och länge!

Den kraften som strömmade ut från den scenen den kvällen var total och befriande, omskakande, brutal och vacker.

Och jag är övertygad om att den gjorde skillnad.

 Ett spår på gammal vinyl

det liksom rispar i bakgrunden

Ur HIFI Jamo Power

rösten av rebell

toner av briljans

Tiden då vinyl var något mer

än bara svart plast 

Långt innan filerna

började delas sönder

Ibland när jag tänker tillbaka kan jag tycka att dina tankar alltför ofta var för svarta, de dröp av påklistrad ångest och var själva basen för hela din framtoning. Som någon som söker sig problem, intalar sig själv att allt runtomkring är ett helvete, och sedan när allt kommer omkring, då är det just så det förhåller sig.

Ändå var jag tveksam inför det där, hela den där grejen med en osande frustration som en nimbus runt din hud, den bleka, släta huden. Dina iakttagande ögon, den sökande djupa blicken som snappade upp allt framför dig som framstod som ett hot.

Och våra samtal sedan.. de vandrade sina egna vägar, sökte svar, ställde frågor, gav återigen svar, men aldrig att vi tyckte oss pricka rätt, det var alltid något som lämnades kvar, som en landmina att falla över när det var dags för nästa session.

Idag när jag ser tillbaka vet jag att allt var allvar. Allvar, i en anna tid. Du såg igenom mycket av det som skulle komma, som var på väg över oss, som vi nu inte kan värja oss emot. Vi har fallit över den sista landminan, landat tungt för att aldrig ta oss upp igen.

I detta ytlighetens Mecka.

Maxade milligram gånger sex

infart på tunn hud

ovansida vänster hand

Sedan in med lösningen

det blir kallt

och jag tappar taget

”säg till när det börjar snurra”

Men jag kan inte

få fram ett ord

När taket och lamporna

blir till karuseller

En dag som vilken som helst; utanför snurrar galenskapen vidare med oförminskad styrka, julen måste inhandlas, krediterna brinner där nere i city.

Men naturens snö lyser med sin frånvaro; den går inte att köpa. Man kan önska den, men inte köpa den.

Detta borde säga människor något om idiotismens tidevarv, det tillstånd vi befinner oss i, som vi lever oss igenom, dag ut och dag in. Men icke.

"Allting kostar allting har ett pris".

Tick tack......          Tick tack......             Tick tack.....              Tick tack......

Jag stod där uppe på toppen

vinden rev mina kinder

framför mig landskap

täckt av snö

beklätt och gömt

Jag kunde känna naturens hårdhet

Att jag var mindre

Underordnad

Ändå såg jag människor gräva djupt

de letade efter linjer

efter kurvor

Pulsen

För en sekund släppte jag taget

vinden slog omkull mig

tog mig över branten

Jag landade skönt i dalgången

något mjukt tog emot mig

En gest för att jag inte utmanade

För att jag fann mig

I naturlagarna