Klockan passerar 07.08 när jag äntrar mörkret och duggregnet, som vilken cyniker som helst noterar jag tillståndet, och viker av mot busshållplatsen. Jag sätter mig långt fram vänd mot bakrutan, och följaktligen har jag de flesta människor vända mot mig.

Det är en sorgligt bedrövlig syn som möter mig; tomma blickar utan liv, andningar som knappt orkar ta upp syre, det är Lågenergi utan dess like.

   För att försöka bryta igenom den kompakta antipatin som råder, fångar jag en medelålders mans ögon och singlar iväg ett leende. Inte med en min visar mannen att han mottagit min öppnande gest, hans ögon förblir tomma, och jag är säker på att det enda han vill i just detta ögonblick, det är att skjuta mig. Rakt av. Jag menar; vem fan är jag att sitta och le i det årstidslösa landet Sverige en onsdagsmorgon strax efter klockan sju?

   Tanken slår mig; vad är detta för nåt, så här kan vi inte ha det, vi måste väl ändå försöka, briljera lite, flytta fram positionerna, försöka visa någon form av värdighet. Vid torget går så dessa tomma blickar av bussen, och det är som om alla är på väg mot sin egen begravning.

   Men det är vi inte. Verkligheten berättar något annat.

Jag var och tittade på när min dotter tränade konståkning idag. Nybörjarkurs, glädje, entusiasm och liv! Och det slog mig där jag stod lutad mot sargen, att jag nog borde ha blivit en isprinsessa trots allt. Istället fjantade jag runt och spelade hockey större delen av min uppväxt.

   Visst var det kul att sätta upp den där pucken i krysset, och visst blev man stolt över att ta emot priset som matchens lirare, men vad är väl detta mot konståkning? Herregud, ingenting!

   Tänk att få tänja gränserna, göra de där konsterna, hoppa upp, snurra runt och sedan landa, och allt detta i en enda lång följsam linje av perfektion.

   Jag kan se mig själv därute på isen, och det är bittert att göra denna iakttagelse vid en ålder av 37. Det är liksom lite försent, till och med jag inser det.

   Isprinsessa.., inte prins, för det finns inga sådana, inte ens i sagorna, utan en riktig isprinsessa.

   Detta skulle ha varit jag.

Jag bor i staden utan väder. Det här gråmulna, disiga och fuktiga bilderna som sveper fram utanför mitt fönster har upphört att vara väder i egentlig mening; det är snarare ett tillstånd. Ett jävligt grått tillstånd dessutom. Det tar också bort färgen ifrån mig, det klär av mig grå och gör mina tankar färglösa, vilket i förlängningen leder fram till cyniska, aggressiva tankar och svarta frågeställningar i mitt huvud:

- Vem är du att spela komplicerad som är så självklar och genomskinlig?

- Om jag skulle få en kall öl i min hand och sätta mig ner på den där aviga och fuktiga bänken vid centralen skulle jag känna mig som en miljonär.

- Och vad fan skrattar Du åt?

- Jag har den här veckan haft konstruktiva tankar, gjort planer i mitt huvud, satt ut mitt kreativa sinne i full blomning. Jag har verkligen fått mitt inre att blixtra vackert. Om jag, konkret, fått någonting gjort? Nej, jag tyckte inte att det kändes speciellt nödvändigt.

- Och visst, embryot till ovanstående snodde jag helt ogenerat från Jan Berglin. Men hur fan skulle U2 ha vetat om hur de skulle ha klätt sig om inte The Clash hade funnits?

- Egentligen! borde jag..

.. Klä mig i färg igen. Jag ser nu att även stormen dragit in över staden, trädens grenar piskar varandra till en yster dans där nere i backen. Men låt det piska. För ikväll kommer vändningen, fredag som det är och allting, jag ska göra en sol och klistra upp på rutan, knallgul ska den vara, den ska får vara där som ett långfinger åt det här tillståndet, och där ska jag sola mig hela kvällen, suga in, fylla på igen, och jag ska bjuda upp min L till dans, med rytmiska kroppsrörelser ska jag beklädas i färg igen, hon också naturligtvis, även om hon redan är i färg, alltid, men hur som, det ska övervinnas, det här som pågår utanför.

På måndag mina vänner, är allt som det ska vara igen, atomerna ligger där de ska ligga, mina kängor lägger till över asfalten och hela filmen går i färg igen.

Gick genom vattenvåt januarikväll i går. När jag kommer gående längs med Krongatan har jag ett par framför mig som vandrar hand i hand, kvinnan till höger och mannen till vänster.

Och det slog mig hur kvinnan liksom sjöng sig fram över gatan, det var som om noter singlades ut och bar henne framåt. Man skulle kunna beskriva det i toner; hållningen, gången, hela rörelsemönstret.

Och bredvid henne mannen.. Som om ett gammalt stålverk hade fått mänskliga ben; buller, brak, kantigt, motvalls, oljud, fult och osynkat.

Det som vid en första anblick såg ganska likartat ut visade sig vara mil av skillnader i små detaljer.

Och jag kan säga er att den där sången lättade upp i januariregnet. Det var som en egen liten grammisgala där i dugget, utan telefonröster och patetiska tacktal till allt och ingen.

"Jag är på flykt. Igen. Jag har nått peaken när allt stannar av, när rummen krymper och luftens syre är på väg att ta slut. Förr stannade jag aldrig, jag gick åt alla håll, höll hjulen snurrande.

   Men som sagt, nu är det där över, jag sitter fast och det förbannat hårt. Ska packa trunken i efteriddag och ge mig av, norrut, långt bort. Får stå ut med att trängas med övriga idioter på vägarna, men det känns som valen är få, det får bli E4:an i snömodd och is.

   Planerar att landa framåt kvällen, städa ur stugan, slänga upp fönstren på vid gavel ett par minuter, elda opp, plocka fram datorn, musiken, göra mig bekväm. Skriva av mig, lyssna in tonerna och känna naturen, fylla på igen. Lagren."

En dröm jag hade i natt. Behöver jag tillägga att jag börjar arbeta i morgon? Jag tror att det är mitt sätt att förbereda mig helt enkelt.

Även om det bara sker i drömmen..

Sitter här igen med en kopp becksvart kaffe. Precis som för ett år sedan. Precis som för två år sedan. Precis som alltid, men inte riktigt.

   Jag vet inte, men det vilar någon form av magi över ett nytt år, många vill förneka detta (även jag själv) men det är någonting med människors sätt att ta sig an nya möjligheter när 31 december vältrar över till 1 januari, att bemästra de där nya möjligheterna och sopa bort all smuts från de senaste 12 månaderna, skjuta sig själv ur startblocken mot något bättre, något större, något vitalare! Och varför ta av dem, oss, denna känsla av anpassad magi för stunden?

   Men vad ser jag framför mig idag, vi är inne på årets tredje dag, magin börjar så sakteliga falna. Jag skjöts också ur startblocken men landade snabbt, det hann inte gå mer än ett par timmar, sedan satt man återigen i den trygga stolen från vilken man går till sitt jobb och tjänar för lite pengar, från vilken man handlar och lagar mat, från vilken man utför allt det som förväntas av en familjefar som i sommar fyller 38 år, alltså inte 40 som några vill påskina, 38 år punkt, det är en jävla skillnad mot att fylla 40 år, hur som, jag sitter i den där stolen nu och faktum är att jag trivs, jag vet vad ett nytt år innebär, jag kommer att briljera åtminstone 10 av årets 12 månader, det kommer hända en hel del grejer. Det är inte annat än att det är gott att leva.

   Och de här tankarna hade jag redan innan tolvslaget. De har flyttat in hos mig. Året om. Ett stänk av magi.

   Tänk om vi bara kunde få lite snö också.

Det gnistrar där ute igen. Minusgraderna har tagit över och svept bort dimman och diset, och morgonen går över i dagsljus och lägger ut för årets sista dag.

Och i morgon, nystart. Eller? Det är mycket som borde göras, speciellt med en själv; gå långa promenader, kanske kunna börja springa lite lätt framåt sommaren efter knäoperationen, sluta med chips och annat skit, dock inte kaffe, starta upp på en yogakurs kanske, ta tillbaka kontrollen.

För det går snabbt när man går över de trettiofem; kroppen backar inte upp en längre som den gjorde förr om man fuskade lite. Och jag som dessutom alltid har legat på plus, långt upp på plus, jag märker nu att det där fungerar inte längre. Kroppen städar inte upp mer. Punkt.

Därför borde jag göra allt det där jag skrev ovan, och förmodligen lite till, för att känna harmonin, lättheten i tillvaron, pulsen, slagen.

Men några löften blir det inte frågan om, jag kommer ändå att bryta dem alla, men däremot ska jag ta tag i alla bitar och jag vet att jag kommer att vara i gott slag om ett par månader, om detta råder inget tvivel.

Och skriva ska jag göra, en diktsamling ligger där hemma och blir tjockare och tjockare, en roman ligger där som en dröm inte fullt lika tjock, men dock, en början. Så visst, en nystart kanske det är trots allt, men jag ser det hellre som en fortsättning.

Nu ska vi snart äta frukost, sedan gå ner till sjön och åka skridskor med barnen, spela lite bandy, trolla lite.

Och tittar man sedan på den underbara menyn för eftermiddagen och kvällen, då inser man snart att kroppen kommer att få det jobbigt idag, mycket jobbigt..

Men i morgon, i morgon.., denna morgondag, då börjar vandringen tillbaka.

Gott Nytt År på er Alla!

Så här gammal har jag aldrig varit. Dagarna sveper fram, kommer över en utan att man hinner undan, utan att man hinner spänna fast sig. Man dras med, slirar runt, parerar, men lyckas aldrig nå ifatt, man kommer alltid för sent.

Förr var jag alltid i tid, till och med före tiden, ett år räckte nästan till, det var så man uppfattade det. Men nu är åren kortare än så. Vari ligger rättvisan i detta konstaterande?

Det är ju nu jag behöver tiden, alla timmar, alla minuter, så jag hinner ta på dem, forma dem, lägga in mitt liv i dem, lägga in mina nära och kära i dem, singla ut sextio minuter och se om de ryms inom en timme. Ännu ett försök.

Jag vill klättra ut ur Karriärskarusellen, jag vill leva, inte bara överleva. Har bestämt mig för att inte jaga något som inte finns, inse att det någon gång får vara nog.

Pengar och prylar, köpfester och meningslösa karriärer står där utanför och pockar på min uppmärksamhet, de vill locka in mig till sig, göra mig till en av dem, göra mig till slav under begäret och krympa mina månader och år. 

Men de kommer aldrig att få mig. Tiden ska få mig istället. NI ska få mig.