Jag har storhetsvansinne. Fick det redan som barn. Från det att jag lärde känna den här världens själ, har jag brunnit av iver att få göra mig själv odödlig. Det har varit som eld i mina vener, en kraft jag inte kunnat motstå.

   När det väl gick upp för mig hur mekanismerna som styr vår värld fungerar, bestämde jag mig för att ta allt från andra hållet; snabba löp och sekundstrålkastare har aldrig varit min melodi. Jag har heller aldrig begripit varför vi tillåter idioter att styra våra samhällen, år ut och år in, från tid till nästa. Men det där är egentligen en helt annan sak.

   Nå, ni som känner mig, och ser man till hur många människor det faktiskt bor på denna jord, är ni väldigt få. Det är med andra ord många som har ett stort ögonblick kvar att se fram emot. Men ni andra, nästan alla, ni känner till att jag skrivit en bok, visserligen gett ut den på eget förlag, men dock, en bok har jag skrivit. Drygt hundra sidor, obestämbar klassificering. Ingen har gett uttryck för att det är ett litterärt storverk. Än. Jag är inte ens själv säker på den saken. Men nästan.

   Därför har jag bestämt mig för att gräva ner boken, på tre olika platser i detta avlånga land som kallas för Sverige. Ingen plats är slumpvist utvald, allt är noga uttänkt med geologiska och statsvetenskapliga erfarenheter och framtida beräkningar som grund; helt enkelt de platser där folk kommer att bearbeta jorden och exploatera de specifika områdena om sisådär tre- fyrahundra år. Böckerna kommer att omslutas av ultrasäkert material, vilket vill jag inte avslöja här och nu, det skulle kunna spoliera hela min idé, och faktiskt göra mig bortglömd istället för odödlig.

   Jag dristade mig dessutom till att söka EU-bidrag för ändamålet, men de jävlarna avslog min ansökan helt utan motivering. Det blir till att tänka om där.

   Hur som, i en värld där allting kommer att brinna upp, där meningslösa karriärer kommer att försvinna som tomtebloss i vinternatten, där kommer min bok en dag att se sitt ljus, och förundra de människor som då vandrar våra marker. Magnus Thorns bok Krossat porslin kommer att få en plats på den dammiga hyllan, där, Bland bibeln och Koranen, de enda böcker som paradoxalt nog lyckades överleva Idiotismens tidevarv.

   Själv kommer jag då att sitta på Gud faders högra sida, och titta ner på framtidens samhällen, och minnas våra.

   Ja, och jag visste väl det. Att du har räknat ut det hela redan, du anade det hela tiden, eller hur?....

   Och kom nu inte och säg att det är JAG som är galen.

Det är morgon i staden. Utanför vindpiskas träden, snön ligger lite här och där, som en felplacerad tunn vit matta. Minus tre.

   I bakgrunden hör jag Lillefot från TV:n, uppfostringsmaskinen, mina små ligger i soffan, susar, vi ska snart ut i skogen, ut i naturreservatet, ut, eller snarare bort från stadens puls, stadens närvaro, sätta våra fötter på ursprunget, på det som verkligen är äkta, på det som smakar jord.

   Den här staden, Sveriges fjärde, är underbar på många sätt, den är min, jag kan känna det, det är hur tydligt som helst. Dock, jag äger den inte. Men, den är min. 

   Hur som, idag vill jag bort, jag vill inte vara i någon stad överhuvudtaget, städer kan trötta ut en, vara påträngande, som en stor koloss du aldrig blir av med, som en vän som aldrig inser när det är dags att gå hem.

   Ovanför kommer ett plan på väg mot Arlanda, jag hör det dova ljudet från jättemotorerna, jag ser hur det glimmar i reflexerna från solen, jag ser hur det försvinner bortom trädtopparna. Och jag vet att det aldrig kommer att lämna mig.

   Det där om att alltid vara på väg.

Det känns som om jag blivit lämnad på en ö. Det bor många människor här, tusentals, kanske miljontals. Men det känns som om jag är ganska ensam, ingen här verkar ta till sig verkligheten annat än genom förbrukade röster och sensationslysten media. Demokratin här är så inarbetad, så självklar att ingen längre funderar över vilka vägar den tar. Det är något sorgligt som vilar här, som om det redan skulle vara försent, som om ingenting längre spelade någon roll.

   Jag funderar på om det finns några som skulle kunna bygga en bro, som skulle ta oss över till andra sidan, någon som åtminstone skulle kunna läsa sig till det.

   Jag är beredd att bidra med mitt, jag har allt klart för mig. Men runtomkring mig snurrar hjulen fortare, allt går runt runt och ingen tar någon notis om mig där jag står och inväntar uppvaknandet. Är det ingen som ser mig?

   Men jag förblir ensam där vid kajen. Det slår mig att det kanske bara är jag som har sett igenom alltihopa, som har sanningen. Den där tanken gör mig förvirrad, jag bor ju här, jag till och med trivs med livet, men ändå är jag en främling, jag står utanför och ser på.

   Jag tittar bort mot horisonten, havet ligger blankt framför mig. Jag väntar på stormen som ska rulla in någon gång efter midnatt. Jag kommer att stå här då också, ta emot, stålsätta mig, göra mig moståndskraftig, öka hårdheten. Allt för att överleva.

   Jag går med obestämda kliv upp mot centrum, blickarna jag möter skvallrar om allt mellan himmel och jord. Kanske är det jag som är lurad, jag som är den felande länken, distraktionen här på ön?

   Men jag har svårt att tro det. När jag stänger dörren om mig hör jag åskan mullra långt där borta över havet.

   Dovt, myckekt dovt.

Jag kommer gående längs med det gamla keramikbruket på min högra sida och vänder upp blicken bortåt höjderna. Då blir det återigen uppenbart; avståndet. Allting är avstånd.

   Framför mig tonar höghusen upp sig med sina plåtfasader i silver. Dessa säger ingenting om sanningen som vilar där. På min vänstra sida ligger villaområdet där karriärer och SUVar dansar vals i vinterregnet, som om det vore en alldeles egen befängd form av konst.

   Kommer fram till kurvan upp mot vårt, och fältet ligger som en kall fuktig öken åt naturreservatet till. Det är januari. Det är mörkt och fuktigt. Det är Sverige 2008.

   Bakom mig ligger höghusen och villaområdet kvar. Avståndet i meter kan mätas med nollor om två. Det skulle ta mig ett par minuter att vandra emellan.

   Avståndet i kronor är oöverskådligt.

Sitter och lyssnar på Magnus Ugglas Välkommen till folkhemmet. En skiva som tog vid där Ugglas riktigt giftiga era tog slut. Hur som, han kunde fortfarande leverera texter även om musiken blev av det mer tramstrudiluttiga slaget. Låten Tjena Alena är ett lysande brutalt angrepp på Jante-Sverige och avundsjukan. Den skrevs 1984 men kunde lika gärna ha varit skriven idag, med vissa korrigeringar givetvis.

Textrad: ”Varför ska jag åka Volvo när de andra får glida i Corvette?”

MedelJante funderar och svarar: Ja, visst är det för jävligt, att jag ska vara hänvisad till en svenssonbil när mannen runt hörnet kör Corvette. Undrar vad han har begått för brott för att tjäna ihop till den?

Textrad: ”Varför ska jag vara svenskfödd och inte en lycklig amerikan?”

MedelJante funderar och svarar: Säg det. Hade jag bott i det där landet Over there hade jag tamejfan lyckats, där finns förutsättningarna, min talang och ambition hade fått växa och låtit sig dominera hela min omgivning. Sverige är för litet för mig. Men bara för mig.

Textrad: ”Aj, aj, aj, aj, aj, aj lilla jag är bara advokat, och grannen diplomat?”

MedelJante funderar och svarar: Olika falla ödets lotter. Vad fan har han gjort för att glida upp bland de män som styr världens öden? Visst, han har högre lön, men rör sig med idioter, bara idioter kommer dit, man kan till och med prata sig dit upp idag, det är säkert! Dessutom har jag en snyggare fru och får säkert knulla oftare.

Textrad: ”bara ha turbo, rolex, sportbåt och villa med altan, då andra har slott och eget plan”.

MedelJante funderar och svarar: De har väl ärvt sig till skiten. Hade inte min farfarsfar försupit sig och spelat bort sin förmögenhet på hasardspel hade jag suttit där själv. Och min farfarsfar hade ärligt tjänat ihop sina slantar. Men fan va löjligt med eget plan. Hahaha! Parodi fan!

MedelJante trummar vidare: Tror att de är nåt. Ha!

En trappuppgång någonstans i Stockholms City: Hon sitter en trappa ned, den där som leder in till förråden. Under valvet till höger, där kan man vara anonym för de som passerar förbi där ovan. Hon drar handen genom sitt toviga hår, drar upp skjortärmen och måttar kanylen. Den där armen hon sticker i äter pengar, den är blåfläckig och ömmar. Det gör förövrigt hela hon; underlivet, huvudet, benen, magen, ryggen.

En halvtimme tidigare har hon blivit penetrerad av en man mot betalning. Hårt, snabbt och helt befriat från känslor; en kvaddad syn på kvinnor och ett tragiskt livsöde kolliderar med brutal avsmak.

Hon sticker så till, låter drogen sugas in, känner hur hon återvänder, och äckelkänslorna hon ofta bär på försvinner för ett par timmar framöver. Det liksom susar i hjärnan och hennes ögon spärras upp. Hon rättar till håret, kläderna och en stund senare är hon tillbaka på gatan igen.

Samtidigt kommer den 54-årige mannen hem till sin hustru: "Hej, blev lite sen idag, hade lite extra på kontoret, lite körigt nu, ja du vet gumman hur det kan vara". En puss på kinden och sedan en snabbdusch. Vid middagen senare spyr han galla över en artikel i DN, där livet för stadens hemlösa beskrivs. "Kan de inte få de där jävlarna av gatorna snart, man kan inte gå någonstans snart utan att trampa på nån jävla uteliggare". Han smackar i sig det sista av biffen, och såsen rinner nerför mannens haka som en smutsig bäck i ett fårat landskap.

Någonstans  i Amsterdam sitter en annan man, han närmar sig de 40 och räknar in den senaste månadens vinster från leveranser till Norden. Han ler och är mycket nöjd; affärerna går minst sagt lysande. Han har sysslat med droger länge nog nu, och ingenting drar in mer pengar. Varför syssla med något annat?

De här männen har båda någon som älskar dem. De älskar någon. Eller något.

Men vem älskar horan på gatan?

2007, och vad finns bakom husknuten förutom existentiella krig och farsoter? Det har för många blivit svårt att leva i detta land nu, människor har svårt att försvara sig. Men det måste väl ändå vara så att vi, medborgarna, tror på något större, eller kan vi inte bättre än så här?

De säger att en ny tid är här, att vi går mot något annat, men det är samma gamla tid vi lever i, egotiden, och på smörgåsbordet finns samma gamla rätter som förr, gjorda på sedlar, mynt och värdepeppar. Varje tid har sina dignitärer, som vet bäst hur sängarna ska bäddas, hur lakanen ska manglas och hur läpparna ska röra sig eller inte röra sig.

Men jag kan inte leva vidare utan hopp och visioner, visst måste väl det vara utgångspunkten, grunden för allt? Eller är jag en idiot, en tangentbordets prövade revolutionär?

Hur som; vi kan inte vika ner oss, vi Får inte gå ner oss, inte förtvina, inte passivt se på när de som redan ligger ner sparkas sönder och samman. Vi måste stå upp och Visa vad vi står för!

En dag som vilken som helst; utanför snurrar galenskapen vidare med oförminskad styrka, julen måste inhandlas, krediterna brinner där nere i city.

Men naturens snö lyser med sin frånvaro; den går inte att köpa. Man kan önska den, men inte köpa den.

Detta borde säga människor något om idiotismens tidevarv, det tillstånd vi befinner oss i, som vi lever oss igenom, dag ut och dag in. Men icke.

"Allting kostar allting har ett pris".

Tick tack......          Tick tack......             Tick tack.....              Tick tack......